Första intervjun, första biblioteket. Sista lönen.

Den här månaden får jag mitt livs sista lön. Sen blir det en månads glapp innan pensionen klickar in. För några år sedan sa jag att jag tänkte fortsätta jobba minst till jag fyller sjuttiofem. Det var innan jag började skriva på allvar.

Livet söker just nu efter en ny balans efter alla förändringar. Så mycket är avslutat. Mamma är död, LifeStone är sålt, arbetslivet är över, sommarhuset är borta. Första boken är tryckt. Om några år kommer jag förmodligen att se tillbaka på den här tiden och tänka att det var ett övergångsställe i livet. Ingen kris, men ett stort och viktigt Skifte.

Ännu en gång gör vi en massa saker för första gången. Börjar nya hoppfulla projekt. Vi bygger ett ståtligt Gästhus för allergiska barn och barnbarn. Vi startar ett musselföretag och ett förlag. Vi seglar i Medelhavet. Någon nertrappning är inte i sikte.

Idag blev jag intervjuad av en lokaltidning. Min första författarintervju. Resultatet måste nog ramas in, artikeln kommer på lördag. Journalisten beskrev hur Diktaren hade hållit henne vaken till sent på natten för att hon inte kunde sluta läsa innan hon visste hur det gick. Stärkt och modig av allt beröm stegade jag in på biblioteket i Henån och visade upp boken. ”Det är klart vi måste köpa den”, sa bibliotekarien entusiastiskt.

Arbetet med nästa bok går sakta men stadigt framåt. Den här gången vill jag slippa så mycket omskrivningar och strykningar och har tagit hjälp av  Lennart Guldbrandsson för att få ordning på dramaturgi och synopsis från början. Om ett år ska den vara klar. Just nu håller jag på att skapa karaktärerna och deras inbördes relationer och konflikter. Några huvudpersoner tar jag med från Diktaren, men flera nya tillkommer, Det finns ett skelett till handling, en början och ett slut.

Nu börjar det så smått komma reaktioner från läsare. Än så länge är det bara personer jag känner, de som bara kan med att säga snälla saker. Som att de inte kan lägga boken ifrån sig för att den är så spännande. Men jag har också fått någon kommentar om att det är svårt att hålla reda på alla personer och namn. Jag kan förstå det. Jag råkar ofta ut för det själv, även med böcker som jag tycker är riktigt bra. Vem var nu det där, tänker jag och får bläddra tillbaka, söka och läsa om.

En bra bok kan bli ännu bättre av lite tuggmotstånd. Då får smaklökarna mer tid på sig, dofter och aromer hinner utvecklas och observeras. Alla böcker måste inte slinka ner snabbt och motståndslöst som vaniljglass.