Egentligen hade jag inte tid. Om fyra dagar drar vi till båten i Svarta Havet och jag är mitt uppe i min boklansering. Men kursen i porträttmåleri var inbokad sedan flera månader. Det är en fortsättningskurs, jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har träffats i Ewa Evers atelje, de andra kursdeltagarna och jag. Ett par gånger om året blir det, alltid samma kvinnor, vi känner varandra väl vid det här laget. Vad  skulle kunna få mig att avboka? En bruten hand?

Jag vet ingenting annat som pumpar upp slappa skaparmuskler och en trött hjärna lika effektivt. Först en riktigt lyxig frukost, sen en timmes helt uppslukande kroki, därefter genomgång och repetition av skiktmålningsteknikens procedur och material. Sen försjunker var och en i sina projekt. Ewa Evers går runt och handleder efter vars och ens önskningar.

Ursprungsmålningen i gråskala, den med örat, är målad under en kurs 2010. Sen tröttnade jag på målningen och den blev stående med ansiktet mot väggen, tyvärr ett ganska vanligt öde för mina verk. I januari i år fick jag en idé om att porträttet skulle förses med ett krusigt hårsvall. Den stora bilden är så som målningen ser ut nu, efter helgens nya färgskikt. Jag börjar tro att det kan bli något så småningom. Fast örat måste jag flytta, det syns tydligt när man jämför bilderna. Och näsan. Den var ju fin i början, 2010. Nu har den förvandlats till en odefinierad liten knöl.

Det får vänta till november, när det är dags för nästa målarhelg. Drömmen är att en dag bli så självständig att målargrejerna kan få följa med till Medelhavet. Tänk att kunna sitta i båten och måla mellan skrivpassen. Min förebild är den modiga och fantastiskt skickliga akvarellmålaren Elizabeth Tyler som seglar och målar ensam i Medelhavet på somrarna och bor i Skåne under vinterhalvåret. Henne skulle jag vilja dela hamn med någon gång!