Söndag 16 april. Framme!
En flock storkar flyter lättjefullt i lufthavet. Med utspärrade vingar och bakåtstrukna ben cirklar de på uppvindarna som bildas där hav och land möts. Själv sitter jag i sittbrunnen och har äntligen landat.
Gårdagens bussresa från Turkiet till Bulgarien gjorde att jag kom ikapp. Framme i Burgas blev vi genast omsvärmade av taxigubbar. Men vi tog lokalbussen sista biten och traskade som packåsnor genom Sozopols kullerstensgator ner till marinan. Där väntade Ellem med nyplastat underrede. Så länge hon står på land har vi inget vatten ombord vilket komplicerar livet och den nödvändiga städningen. Inte förrän på fredag kan vi räkna med sjösättning. Sen tar det säkert en vecka till innan allt är klart för avsegling.
Men vad gör det. Jag har inte bråttom. Bråttom lämnade jag kvar hemma.
Sesamkringlor, chips och te. Miljoner bussar. Nej, jag tänkte inte på terrorister. Fast det är på sådana här ställen de slagit till.
Ut ur Istanbul. Tidigt lördag morgon är det nästan ingen trafik.
Två stopp innan gränsen. Nybakade sesamkringlor igen.
Vidunderlig utsikt på de karga höjderna i gränslandet. Vid gränsstationen noggrann genomgång av bagaget, ett taggtrådsstängsel värdigt ett koncentrationsläger och tungt beväpnad gränspolis. Innan bussen fick komma in i Bulgarien/EU måste den köra genom en bassäng fylld med nån sorts vätska. ???
Ellem mådde bara bra.
