Det stod fyra hjälpsamma gubbar på kajen när vi trängde oss in på den enda lediga platsen mellan ett vrak och en gammal men ömt vårdad motorbåt där en äldre man höll på att laga middag i sittbrunnen.

Egentligen hade vi tänkt gå mycket längre idag, men halvvägs ökade plötsligt vinden till över tolv sekundmeter rakt i nosen och gpsen sa att vi skulle vara framme klockan åtta ikväll. Nej, det ville vi inte. Så vi vände tvärt in mot lilla skyddade fiskehamnen Mimarsinan istället. Enligt guideboken svårt att få plats, men det är ju inte säsong ännu.

Så snart vi förtöjt och utbytt vänliga fraser och gester med välkomstkommitten kände vi lättnaden. Inget fjäsk. Inget spel för att bekräfta status eller makt. Inget madammande hit och dit. Vi var inte längre någon katt bland hermelinerna och inte tvärtom heller. Gubbarna var nyfikna utan att vara underdåniga. Det var uppenbart att hamnkollektivet visste sitt värde och att vi var deras gäster. Betala var det inte tal om.

Farbrorn som bor i båten bredvid väntade tills jag gick iland innan han bjöd Odd på en mugg cocacola över relingen. Sen pratade de ivrigt tills jag kom ombord igen. Hur det gick till förstår jag inte, Odd talar inte turkiska vad jag vet.

När vi gick igenom vår planerade rutt med våra bulgariska seglarvänner avrådde de bestämt från den här sortens hamnar. Vilket bara bevisar att var och en blir salig på sin rutt. Det kanske inte är lika roligt att ligga här med en båt i tvåmiljonersklassen. Förresten får den nog inte ens plats.

Kvällen avslutades med himmelsk turkisk meze på en fiskrestaurang. Det mesta av vad vi åt kan jag inte beskriva, vi pekade och valde bland en massa olika tallrikar.

Nu börjar kvällsbönen hojtas från minareter i alla riktningar. Jag tycker vi kunde införa det hemma också. På allvar. En kvällspsalm varje dag från en högtalare i tornet på Flatö kyrka, det vore väl fint?