Halv åtta ikväll dansade Ellem för tolv sekundmeters vind in genom den trånga öppningen till den lilla kustbevakningshamnen Lapseki på asiatiska sidan av Dardanellerna. Fiskebåtar låg förtöjda i fyrdubbla led, vi kastade ankar mitt i hamnbassängen. Helt slut och mycket lättade att äntligen vara i hamn efter att ha genomlidit fem timmar när vinden inte gick under femton sekundmeter.

Vi kunde ha vänt vid tretiden och gått in i en hamn i marmarasjön, men det gjorde vi inte och sen var det försent. Vinden kom rätt emot oss och Ellem tog vågorna fint. Enligt prognosen skulle det blåsa upp till fem beaufort (10 m/sek) och vinden skulle hastigt avta efter klockan sex. Vi sa: det står vi ut med.

Sen ökade vinden till tolv, till femton, stundtals tjugo och lite till. Vågorna växte, korta, otäcka vågor som bröt och verkade komma från olika håll. Odd anmärkte att nu hade Ellem fått green water on deck, vilket är en medalj jag gärna varit utan. Vi höll i oss, hoppades att inget skulle gå sönder, oroade oss över dunsar och nya ljud i Ellems inre när hon brakade ner i vågdalarna, försökte låta bli att titta på vindmätaren (jag).

Jag var aldrig rädd, vill jag påpeka. Inte sjösjuk heller, fast jag inte tagit någon tablett. Det var inte någon fara för livet. Det värsta var faktiskt att klara av gå på toaletten utan att slå sig eller kissa bredvid.
Vi pratade igenom vad vi skulle göra om motorn stannade. Hissa kryssfocken och segla, anropa kustbevakningen och begära assistans.
Nu ligger vi här i varsin soffa, läser och skriver och lyssnar på Norah Jones. Ankarvakten är påslagen. Ute är det helt vindstilla. Det känns bra att veta hur tryggt Ellem beter sig i riktigt busväder. Motorn gick som en klocka. Ingenting gick sönder. Saker for inte omkring inne i båten. Ljuden vi hörde kom från ankarkättingen i fören och från vinkartonger i ett stuvutrymme.
Imorgon har vi fyra timmar till Canakkale, och sedan är vi i Medelhavet!