Dagen började i Borzcaada klockan sex med att den stora motorkryssaren backade ut, körde över en mooringlina och fick ringa efter en dykare. Tack vare ståhejet kom vi iväg i tid och hann med femtiofyra sjömil söderut till Lesvos (vi säger Lesbos).

Det skavde inombords att i vår trygga båt passera genom de smala sunden där så många flyktingar riskerat, och förlorat, sina liv. Farvattnen var kusligt öde så när som på två patrullbåtar och ett par fraktfartyg. Vi såg några orangea flytvästar blinka till från stränderna på den turkiska sidan och även ett par ilandflutna rester av svarta gummibåtar.

Dagens mål var Ayvalik, en stad som ligger innanför Lesvos, i en vacker och skyddad skärgård. Kontrasten mot de öde vattnen runt Lesvos var stor, här låg utflyktsbåtar med tjoande, badande ungdomar och många fritidsbåtar för ankar i vikarna. Nu är vi trötta på långa dagsetapper och har gott om tid. Marinan är den finaste och mest välskötta vi sett hittills, med tvättmaskin och bra wifi och bra affär. Omgivningarna är spännande med lugna, natursköna bukter, snorklingsvatten och utflyktsmål på land. Här stannar vi på obestämd tid och gör dagsutflykter med båt eller cykel.

Morgontrassel. Kan hända den bäste. Sorgliga spår.

Dardanellerna ville inte släppa ut oss i Medelhavet. Hård motvind och stark utström skapade höga, korta vågor. Ellem brakade fram i ett hinderlopp där hon rev varje gång, stoppsmällarna i vågdalarna gjorde ont i oss. Till slut kom vi i alla fall ut och födelsedagsbuketten från den 10e maj kunde offras i Medelhavet.

Jag premiärfiskade efter båten med mitt fina nya spö. En ribbåt fräste förbi akter om oss, det sa svosch i rullen och både lina och drag var förlorade. Ribbåten verkade oberörd, jag hoppas bara den inte var punkterad utan nådde land.

Så kom vi fram till ön Borzcada. En stor färja hade just lagt till, en annan höll på att lägga ut. Det fanns inga mooringlinor (färdiga akterförtöjningar) utan man måste lägga ut sitt ankare. Alla andra låg med aktern mot kaj, så som man gör i Medelhavet. Vi väljer alltid att gå in med fören. Dels tycker jag det är läskigt och ovant att backa in, man måste ha ordentlig fart för att kunna styra. Dels måste Odd då stå i fören och sköta ankarspelet vilket betyder att ingen finns i aktern och kan ta hand om förtöjningen i land.

Varför bestämde jag mig ändå för att backa in? Det kan bara förklaras med högmod. Det gick naturligtvis åt skogen. Ellem slingrade sig genast åt sidan och la sig tvärs över en stor motorkryssares ankarlina. Tack och lov hann jag frikoppla. (Vi har en kraftfull ropecutter monterad på propelleraxeln, den skulle annars ha klippt av linan på ett ögonblick.) På land sprang hamnhövdingen och gestikulerade, akter om oss tutade färjan, motorkryssarens kapten kom ut på däck och såg förskräckt ut. Alla trodde att vi fått linan i propellern. Men Odd tryckte ned den med vår låååånga båtshake och Ellem gled över. Sen la vi till med fören först. Hamnhövdingen hälsade inte på oss. Vi analyserade fiaskot. Bra: inget skrikande. Mindre bra: dålig teknik och dåligt samarbete. Här krävs övning.

Därefter åt vi vårens dyraste middag i en förförande pittoresk fiskehamn innanför gästpiren. En grekisk/turkisk variant av Smögen med dukade bord ända ut till kajkanten och de små fiskebåtarna. Vi pekade på några olika mezes, inga priser angavs, jag drack två glas kärnmjölk och Odd en öl och sen kom notan på femhundra. Nästa gång känner vi igen en turkisk turistfälla.

Innan gummibåten nappade.

Turkisk MammaMia restaurang