Efter gårdagens pärs orkade vi inte fortsätta som planerat. Istället satte vi igång Lill-Stina, gummiflotten som inte använts sedan Donau, och utforskade ön. Samt flyttade oss till en ankringsplats som skulle skydda för den nordliga vind vi hittills inte känt en pust av.

Man kan förstås inte låta bli att fundera över hur det var här när flyktingtrafiken pågick. Viken är en idealisk plats för att ta sig över till Lesbos. Det finns en bilväg. Nästan ingen bebyggelse. Två gånger tidigare har vi varit på platser där nyss inträffade katastrofer liksom finns kvar i luften, som en klart förnimbar sorg; i Louisiana ett år efter orkanen Catrina och i Thailand några månader efter tsunamin. Det känns. Det väcker både förtvivlan över krig och orättvisor och tacksamhet över den egna turlotten.

Sammanfattning av dagens intryck: skräpigt, underbart vackert, ensligt, hjärtskärande, oliver, mera oliver, mystiska övergivna lyxhotell, tre flytvästar, varma källor, vänliga fiskare.

Första ankringsplatsen. Öppen mot söder. I sydlig kuling var det inte nådigt här.

En av flera varma källor, alldeles i strandkanten.

Den största varma källan. Fyrtio grader varmt trodde Odd. Inte lockande att bada i och i Heikells bok varnas för svampinfektioner…

Andra ankrinsplatsen. Odd uppfyllde sin dröm att förtöja i ett olivträd.

Modern ruin. Övergivet lyxhotell. Varför?

Rutten går mellan Lesbos och turkiska fastlandet. På kartan skyddar stora, höga Lesbos för västlig vind och förresten skulle det bara blåsa åtta sekundmeter. Vi såg fram emot en härlig segling, hämtade nya sjökortet i Ayvaliks marina, fyllde diesel och gav oss iväg.

Till en början stämde allt, Ellem gjorde sex knop i brant slör för västlig vind och Lesbos gav sjölä, det gick vita gäss men vågorna var inte särskilt höga. Sen dog vinden plötsligt helt ut och vi fick starta motorn.

Halvvägs till vårt mål kom vinden tillbaka men nu från sydsydväst och med nästan dubbel styrka, stadiga femton sekundmeter. Det betydde att vinden smet förbi Lesbos sydspets, vi mötte vågor som byggts upp över öppet hav. Ingen kris, men obekvämt och en utmaning, allt måste fungera och hålla. Vilket det gjorde. I stort sett. Vi hade alldeles för mycket segel, men det gick inte att reva storen. Odd orkade inte ta hem revet för hand och revlinan var för kort för att lägga på vinschen.

Lösningen fick bli att rulla in focken istället, och släppa på storen. Att gå upp i vind och ta ner storen var inget alternativ i den höga sjön. En lattficka blåste sönder, ingen större skada skedd, går att laga. Ett fockskot blåste ut i sjön, ändan borde varit fastknuten på winschen. Som tur var fanns där i alla fall en knut längst ut som fastnade i blocket, Odd kunde få tag i linan från sittbrunnen med hjälp av båtshaken. Att gå på toa och kissa… nej, jag besparar dig den beskrivningen kära bloggläsare.

Den skyddade ankarviken Bademli Limani visade sig vara skyddad för alla vindar utom just sydliga. Vi gick missmodigt fram och tillbaka i viken mellan fastlandet och den lilla ön, letade efter lä och lagom djup. Antingen var det för grunt eller för blåsigt. Till slut fick vi bara bestämma oss för den minst dåliga platsen och lägga ut så mycket kätting vi vågade, med tanke på att vinden kunde vrida under natten och vi inte ville vakna på grund.

Natten blev orolig, Garmins ankarvakt pep och väckte oss när vinden fick båten att snurra runt. Bra att det funkar får man tänka.
I morse vaknade vi av en fiskare som tog upp hundratals meter nät alldeles nära oss. Hur vi kunnat missa att lägga ankaret i hans nät är en gåta.