Nu finns det ingenting att skylla på längre, här på Samos finns inga måsten eller åtaganden som ursäktar att jag inte skriver. Ändå är det som om jag nästan hoppas på att några andra bollar ska komma flygande. Friheten måste stängas in noga för att inte rymma. Jag har byggt en fålla åt den i form av ett strikt dagsschema.

1. Gå upp klockan sex och ta en lång promenad eller cykeltur. Anteckna tankar och ideer som alltid dyker upp så dags, när hjärnan är ostörd.
2. Äta frukost med Odd.
3. Skriva fram till lunch, dvs ca kl 15.00
4. Ta siesta ombord under de varmaste timmarna.
5. Ledig kväll.

Och hur har det då gått denna första dag?

Den uppåtgående solen och några tuppar som gol väckte mig halv sju. Jag satte mig i sittbrunnen med laptopen. Måste köpa nya joggingskor innan jag kan gå långa promenader. Klockan åtta gick jag till marinabutiken för att köpa morgonbröd och upptäckte ett stim fiskar nära bryggan. Stora som laxöringar! Åt frukost med Odd.

Försökte sitta på marinans mysiga utecafe och skriva. Omöjligt sitta i båten pga pågående motorfix.  Stod inte ut med musiken som spelades på cafeet.  Högljudda, misshandlade covers på Frank Sinatra, Kim Carnes och Cindy Lauper, nej tack.

Cyklade in till byn för att köpa joggingskor och en haspelrulle till nya kastspöet samt bete till metspöet. Fick tips i fiskaffären om icketuristig restaurang i gamla kvarteren.

Cyklade tillbaka till båten. Motorfixet fortfarande igång. Vårt nya kylskåp hade inte dykt upp med båten från Athen som utlovat (vårt gamla kylskåp har gett upp och det är över +30C, vi behöver det verkligen). Jag ringde argt samtal till försäljaren som inte lät sig imponeras. Lastbilen som skulle frakta kylskåpet till färjan hade gått sönder, han skulle återkomma med besked.

Cyklade tillbaka till byn med laptopen i ryggan, hittade restaurangen där jag var enda gästen. Åt en underbar lunch; friterade kikärtsbollar, grillad aubergine, marinerad bläckfisk och fiskromsmousse. Till det ett glas vitt, lokalt vin. Restaurangen ligger på ett litet stenlagt torg med stora skuggande träd, meltemin skickar vindkulor genom gränden så att t o m min iphone hotar att lyfta från bordet. Varmt men luftigt med andra ord.

Här blir det perfekt att sitta och skriva. Imorgon alltså. Nu är klockan 15 och jag går och fiskar.

Ett nytt litet barnbarn har fötts och nya perspektiv tränger sig på. Hurdan är en farmor?  Min egen dog långt innan jag föddes. Min mormor var 68 år när jag kom till, två år äldre än jag är nu. Hon hade fött åtta barn och barnbarn var ingen ny sensation. Det fanns ingen nära relation till henne och morfar som bodde så långt bort, ända nere i Skåne. Hon kände inte mig och jag kände inte henne.

Det jag minns är de mardrömslika bilresorna dit på smala, krokiga vägar. Kräkpåsar av kraftigt papper. Trasmattor, doft av vedspis och kaffe, kalla golv och en veranda full med pelargoner. Utkylda finrum som aldrig användes. Morfars kontor med gevär och uppstoppade djur.

Min mamma var ingen bra förebild när det gäller barnbarnen, även om hon tyckte bebisar var söta. Jag vill absolut inte bli som hon.

Min svärmor däremot var som klippt ur sagorna, med ett oändligt tålamod och ett outsinligt intresse för sina barnbarn. Hon blev aldrig uttråkad, aldrig uttjatad, aldrig trött på att läsa högt eller plocka fram sygrejer eller målarfärger, baka kakor eller vad nu var som önskades. Jag kommer aldrig att kunna bli som hon.

Jag vill lära känna alla mina sju barnbarn, vart och ett. Varken mer eller mindre. Vill ha dem i min famn och i mitt knä ibland. Jag vill veta vad som skrämmer dem och vad de drömmer om att uppnå, vilket godis de gillar mest och vilka böcker de läser, om de vågar ge tillbaka om någon är dum och vilka kläder de helst har på sig.

När jag tänker efter är det nog det jag hoppas kunna ge dem också. Att de kände sin mormor och farmor. På riktigt.

Linus tog bilden på BB.

Äntligen pensionär. Jag tänker det ofta. Äntligen är tiden min.
Den här sommaren är det mesta annorlunda. Jag är ledig. Ändå är dagarna minst lika intecknade som förr. Sen vi kom hem från Samos har tiden flugit iväg. Jag tittar igenom bilderna i mobilen och undrar när jag var med om allt detta? Underbara bilder av glada barn, lyckliga stunder med familjen och idylliskt sommarlov. Ingen tog förstås några bilder på trötta mormor som inte riktigt orkade hänga med.

Nio stycken signeringar har jag klarat av. Min bok har fått ett mottagande som jag inte kunde föreställa mig, jag har  fått så mycket bekräftelse som någon kan begära och drömmen om att bli författare är faktiskt förverkligad. Nu är det bara att fortsätta, dörren till författarlivet är öppnad. Visst är jag tacksam, visst är jag glad. Och samtidigt inte.

Det är en brytningstid på mer än ett sätt. Mamma är borta. Mitt löneliv är över. Barnen har sina egna liv. Förmodligen är det helt naturligt att vemodet kostar så mycket energi just nu, och har gjort det hela sommaren.

Tre magsår hittade doktorn under gastroskopin för ett par veckor sedan. Fast jag slutat stressa och nästan aldrig dricker kaffe. Jag bär ingen klocka, vaknar alltid av mig själv, tänker på att inte skynda, struntar i krav och måsten så gott det går. Men magen låter sig tydligen inte luras. Stressen lurar på ett annat plan. Livet, hur blir det nu? Kommer jag att hinna med allt jag vill? Barnbarnen, böckerna, båtlivet. Att det är nuet som räknas är helt enkelt inte sant. Aldrig har framtiden varit så viktig som nu.