Äntligen pensionär. Jag tänker det ofta. Äntligen är tiden min.
Den här sommaren är det mesta annorlunda. Jag är ledig. Ändå är dagarna minst lika intecknade som förr. Sen vi kom hem från Samos har tiden flugit iväg. Jag tittar igenom bilderna i mobilen och undrar när jag var med om allt detta? Underbara bilder av glada barn, lyckliga stunder med familjen och idylliskt sommarlov. Ingen tog förstås några bilder på trötta mormor som inte riktigt orkade hänga med.

Nio stycken signeringar har jag klarat av. Min bok har fått ett mottagande som jag inte kunde föreställa mig, jag har  fått så mycket bekräftelse som någon kan begära och drömmen om att bli författare är faktiskt förverkligad. Nu är det bara att fortsätta, dörren till författarlivet är öppnad. Visst är jag tacksam, visst är jag glad. Och samtidigt inte.

Det är en brytningstid på mer än ett sätt. Mamma är borta. Mitt löneliv är över. Barnen har sina egna liv. Förmodligen är det helt naturligt att vemodet kostar så mycket energi just nu, och har gjort det hela sommaren.

Tre magsår hittade doktorn under gastroskopin för ett par veckor sedan. Fast jag slutat stressa och nästan aldrig dricker kaffe. Jag bär ingen klocka, vaknar alltid av mig själv, tänker på att inte skynda, struntar i krav och måsten så gott det går. Men magen låter sig tydligen inte luras. Stressen lurar på ett annat plan. Livet, hur blir det nu? Kommer jag att hinna med allt jag vill? Barnbarnen, böckerna, båtlivet. Att det är nuet som räknas är helt enkelt inte sant. Aldrig har framtiden varit så viktig som nu.