Vi hade sträckbog från Arki och njöt stundtals av härlig segling. Sista seglingen för den här säsongen om man fick tro prognosen. Nästa dag skulle vi få motvind hela vägen hem till Samos. Med vinden ”lagom snett framifrån” går Ellem som allra bäst. Däremellan fasade vi för att vinden skulle avta innan vi kom tillräckligt nära Agathonisi. Motorn hade nämligen krånglat ordentligt när vi skulle lämna Arki. Den svek oss i ett kritiskt skede, stannade plötsligt när ankaret skulle upp alldeles nära den farliga grundstenen, och var svår att starta igen.

När vi närmade oss hamnen i Agathonisi hade det börjat blåsa upp ordentligt, vi fick fallvindar på 15 m/sek på oss samtidigt som en jättestor färja körde ikapp och också ville in i hamnen. Tanken på att motorn kunde stanna när som helst fick oss att avbryta angöringen och svänga 90 grader in i en trång vik där vi ankrade.

Odd växlade över till det andra oljefiltret, väldigt nöjd med att ha installerat dubbla filter, och sen gick motorn som en klocka igen.

Efter en stund fick vi sällskap i vår vik av en stor segelbåt med australiensisk flagg. Den gled upp tätt intill och släppte sitt ankare tio meter framför oss. Odd gick upp på däck och protesterade, och skepparen svarade att han skulle släppa ut mer kätting, varpå han blev liggande kanske 25 meter bakom oss. Tönt. Det blåste hårt under natten som blev orolig. Tidigt på morgonen stillnade vinden och vred sedan 180 grader. Australiensaren tog hastigt upp ankaret, endast iförd pyjamas. Då var fören på hans båt någon meter ifrån Ellem.

En envis blåst håller oss kvar på Arki, men egentligen finns ändå ingen vettig anledning att lämna den här perfekta ön. Det skulle vara bristen på vatten förstås, men som tur var tankade vi 250 liter innan vi lämnade Lipsi. Det räcker minst en vecka om vi hushållar med vattnet, diskar snålt och duschar snabbt på akterdäck. El har vi fått genom att Nicholas på tavernan låste upp en stängd sommarkiosk och anslöt oss via en vanlig stickkontakt.
Vad vi gör? Badar, läser, skriver, mailar, fotar, fiskar, promenerar, cyklar, umgås med Lena och Kjell som också ligger här.

Kvällarna är svala även om det är sommarvarmt på dagarna. Bara +22C i vattnet nu efter allt blåsande.

Det finns lite etter i glädjebägaren. Min underläpp är helt skinnflådd av sol, vind och saltvatten. Jag kan inte snorkla, äter med svårighet och har ont hela tiden. Nu börjar det bildas sårskorpor och läka, sedan jag kom på att använda munskydd. Folk tittar lite konstigt när jag kommer cyklande som en kines med bacillskräck, men sånt har aldrig hindrat mig.

Efter tre dygn inblåsta på underbara Lipso tog vi mod till oss, uttnyttjade en väderlucka på några timmar när det bara skulle blåsa runt tio meter per sekund och satte kurs norrut, mot den lilla ön Arki. Det blev den bästa seglingen hittills, Ellem forsade fram i fem knop på kryssen i tio, tolv sekundmeter. Vi flyttar våra gränser. Hemma var tio m/sekund min gräns för att ge sig ut på sjön över hvud taget. Nu är det idealisk seglingsvind. Om det inte är för höga vågor förstås.

Hamnen på Arki är osannolikt idyllisk. Inseglingen går i blindtarmsform in mot en smal kaj där det bara får plats femton båtar, tätt packade. Här ligger man helt skyddad mot vinden. Ett dieseldrivet elverk ger ström till tre tavernor och ett 25-tal hus. Varken el eller vatten till båten men däremot bra wifi tack vare Nikolas taverna. Vi får in signalen via vår antenn. Jag sitter alltså mitt i kolsvarta natten efter middagen och bloggar. Nu har vi just avslutat middagen ombord, hemlagad jättegod moussaka, och ska gå iland för att äta efterrätt på tavernan. Det förväntas man göra som en sorts hamnavgift.

Vi blir nog kvar här minst tre dygn, om man får tro väderleksrapporten. Det ska blåsa rejält. Bra, då får jag tid att komma ikapp med bloggen och med mig själv. Massor av bilder från vår cykeltur på Lipso ligger och väntar i kameran. Alla nya intryck gör att hjärnan liksom domnar, som rumpan efter en lång cykeltur med för hård sadel. Jag hinner inte smälta allt som kommer in och blir väldigt trött av det. Idag sov jag middag nästan två timmar efter att vi hade lagt till. Vad liknar det???

Odd påstår att jag liknar en kines.

Bilder från Lipsi. Andlöst vackert. Nyper mig i armen. 

Våra nya hemmavatten. Utsikt från toppen på Lipso.

Toppenlunch på Lipso. Härifrån räknade Odd till 19 kyrkor.

Utsikt över Lipso hamn.

Lipsi var ju målet för regattans andra segling, och vi hade fått mersmak av det korta besöket. Eftersom blåsten höll i sig blev vi kvar i tre nätter. Hamnen är blåsig och skvalpig, men vi fick bästa platsen längst in på insidan piren.

Lipsi hamnar högt på favoritlistan. Sömmerskan Lula lagade min klänning och sydde nya fickor i mina favoritshorts, all vår smutsvätt lämnades till Poseidon laundry och kom tillbaka samma dag ren, vikt och doftande, vi gjorde en lång cykeltur med andlöst vackra utsikter och hittade en paradisvik för kommande ankringar.

Sist men inte minst hann Odd snickra färdigt det nya vinskåpet ombord. Istället för ett omöjligt, bottenlöst schakt i pentryt har vi nu fått två praktiska och användbara stuvutrymmen. Heja honom.

Jag frågade efter sömmerskan. Där är hennes man! sa någon. Jag fick skjuts till Lula.

Den badande minihästen förblir ett mysterium.

Rödlistad haj blir dyr middag ( inte vår!) på tavernan.

Lula lagade mina älsklingsplagg.

Under hela kanalresan genom Europa, utmed Donau, i Turkiet och ända fram till Samos träffade vi många trevliga och intressanta människor, men inga andra svenskar förutom två kanotister.

Den här hösten i Dodekaneserna har vi fått fler nya svenska seglarvänner på tre veckor än under de senaste tre åren. Alla är hjälpsamma och delar med sig av erfarenheter och smultronställen till oss som är gröna och nyanlända. Ingrid och Rolf, Ghita och Anders, Lou-Lou och Pelle, Birgitta och Anders, Lena och Kjell är alla veteraner i Medelhavet. Göran Schildt regatta och musikn underlättade förstås kontakten. Många kvällar har slutat med spel och allsång på någon taverna. Rolf och Pelle kompar på gitarr och jag på ucke.

Till tavernan Artistico i den vackra viken Emporio på Kalymnos nordvästsida kom vi i Ingrids och Rolfs hyrbil. ”Alla” var där, i bukten låg flera svenskbåtar för ankar. Det blev ännu en glad och musikalisk sen kväll som vi inte glömmer, med god mat, bra samtal och evergreens. Tavernaägaren strålade och kompade sin sjungande fru, en israelisk gäst sjöng solo med fantastisk röst.

När vi körde hem över bergen till Vahti på natten fick Rolf väja flera gånger för getter på vägen.

”Hur i himlens namn fick vi med oss fyra barn ända hit?” När Odd fyllde femtio firade vi genom att åka hela familjen på båtluffning till Grekland. Vi kom bara till Kalymnos. Där hittade vi byn Myrties på nordvästra kusten och där blev vi kvar hela veckan. Från Myrties gick en liten passagerarbåt över till ön Telendos där vi fann Paradise beach allra längst bort, förbi parasollstränder och tavernor, efter en svettig snubbelpromenad på en smal bergsstig. Varje dag hela veckan gick vi sen dit och snorklade. Joar lärde sig simma.

Idag gick vi den stigen igen, tillsammans med Ingrid och Rolf och Fred och Ina från Holland. Allt var sig precis likt.
På kvällen blev det sång och musik till sena natten på Solas taverna i hamnen. Loves gonna live here! Äntligen kommer uckarna i båten till användning.

Båten till Telendos. Lägg märke till skepparen!

Varpa på Paradise Beach. Först till 10 poäng. Rolf vann. Förstås.

Coola killar på fördäck.

Några kom fram till paradiset och kördes genast därifrån. I Vathis hamn ligger fem övergivna flyktingbåtar. Den största motorbåten kom i våras, nedlastad med hundra passagerare, berättade hamnkaptenen. Två är segelbåtar av den större chartermodellen, en Bavaria och en Oceanis. Luggslitna och med sönderslagna ventiler, kanske för att tätt sammanpackade människor i båtens inre ska få luft. Två är eländiga små ranka flytetyg, jag vågar inte fråga hur många som satt i dem.
Från Vathis skickades flyktingarna genast vidare med buss till Pothia där de fick ta färjan till Athen. Några tog sig ända till Sverige. Jag känner en som flydde från Turkiet i en sådan här båt. Han hade turen att kunna betala för något bättre än en gummiflotte. Någon har tjänat ungefär tre miljoner på att släppa iväg den skrotfärdiga, överfyllda motorbåten från Turkiet med kurs på Kalymnos.

Till våren ska de övergivna båtarna säljas på auktion. Pengarna ska gå till Vathis invånare, exakt till vad vet jag inte.

I morse var det dags att ta adjö av Ghita och Anders som skulle resa hem till Göteborg. De kändes redan som goda vänner fast vi träffades för bara en vecka sedan under regattan. Resten av dagen blev trött och avslagen. Vi orkade bara promenera lite, bada och slappa. Energin fattades. Det hjälpte inte ens med sång och uckespel på kvällen efter middagen. Det kostar att ligga på topp som Odd brukar säga.

Ingrid och Rolf ville hälsa på grekiska vänner och visa oss sitt personliga paradis. Dagen efter regattans avslutning seglade vi söderut från Leros med förstärkt besättning.

På Kalymnos östra sida ligger den lilla byn Vathis gömd längst inne i en vik. Viken sträcker sig in mellan höga bergssidor likt ett djupt knivhugg, i skåran stiger en smal, grönskande dalgång upp mot kala, branta, brunbrända massiv av sten och taggiga småbuskar där bara getter och bysantinska kapell kan överleva. Ett vattendrag från bergen har skapat Edens lustgård i såret efter kniven. Sluttningarna upp mot bergen är klädda med odlingar av mandariner, apelsiner och guavafrukt. Vin, fikon och granatäpplen växer överallt. Bakom murar, alltid dessa murar med svall av bougainvillea och nerium, sväller välskötta grönsaksland av morötter, rödbetor, sallad och spenat.

Seglare, utflyktsbåtar och turkiska gulets har förstås hittat hit och förändrat livet för invånarna. Klättrare och paddlare också. Sex tavernor och flera små pensionat finns. Den minimala hamnen har inte plats för många båtar, men det går att ankra utanför i viken. Vattnet är kristallklart och bräckt, baden blir många och långa.

Det klara friska bergsvattnet forsar generöst i utomhusduschen vid badplatsen och från slangen på kajen. Vi tvättar av båten och fyller färskvattentanken.

Här blev vi kvar i sex nätter, från fredag till onsdag. Hit kommer vi att återvända.

På väg till Vahti. Det gungade rejält. En av våra gästande gastar vägrade lyda order och gick utan flytväst fram på fördäck på delfinspaning. Rätt åt honom att han missade det mäktigaste delfinhoppet!

Vi börjar dra oss norrut igen. Om nio dagar vill vi vara tillbaka i hemmahamnen på Samos och vi måste räkna med att kanske bli inblåsta några dagar på vägen. Fast idag var det stiltje, havet låg oljeblankt hela vägen till Turkiet. Vi stängde av motorn och badade med rep om magen efter båten.
I Pandeli, en liten hamn på östra Leros, fick vi ingen plats så vi vände tillbaka söderut och gick in i Guldmakrillviken, vårt nya namn på ankarviken Xerokambos. Där la vi oss i en boj som tavernan lagt ut.

Jag började genast fiska och fick napp med en gång. Fem stycken konstiga fiskar. Vår fiskbok gav ingen hjälp, men det gjorde Facebook. Lizzard fish, eller ödlefisk. Blev god förrätt innan vi rodde in och åt huvudrätt på tavernan med nya vännerna Lena och Kjell. Från Skärhamn! De har haft båten i Turkiet i många år men har bestämt sig för Samos den här vintern.

Fula fiskar men goda.

Andra seglingsdagen var målet ön Lipsi, bara tio sjömil och slör hela vägen, rena räkmackan. Vi njöt av att susa fram med fyllda segel och god fart, även om vi låg sist ända fram till inseglingen till hamnen. Där fanns en udde som måste rundas, nedanför ett högt berg. Vi såg hur båtar som tagit ut stort avstånd till udden, för att undvika lä från berget, låg med tomma segel och drev. Alltså gjorde vi tvärtom och snek berget så nära vi vågade. Och där kom fallvindar som gav oss skjuts ända in i mål. Vi fräste förbi flera båtar och slutade på 11e plats av 18 när resultaten räknats klart. Vilken triumf!

På kvällen gick vi med nyblivna seglarvänner till en mysig restaurang. Med stjärnhimlen som tak och belysta av en nästan full måne åt vi en underbar middag och sjöng och spelade på medhavda uckar, till övriga gästers ljudliga uppskattning. Efteråt var det beachparty med mera uckespel och dans i månskenet på stranden. Kvällen gick alldeles för fort.

Finaldagen gick rutten tillbaka till Leros, tolv sjömil och läns hela vägen. Det blev nästan den roligaste deltävlingen, eftersom det kom till ett rafflande kamp på upploppet mellan oss och en grekisk båt. Vi hade flera större och snabbare båtar efter oss in i mål och fick till en 8-e placering! Helt otroligt.

Under den festliga prisutdelningen senare på kvällen sa en skeppare på en av vinnarbåtarna till mig, att nu var det bevisat att man inte alls behöver ha en stor och dyr båt för att ställa upp i Göran Schildt Memorial Regatta. ”Ni har visat att man kan delta med vad som helst!” utbrast han entusiastiskt. Nej, en motorseglare stod inte högt i kurs i det här sällskapet, Ellem var verkligen en katt bland hermelinerna.

Vad gjorde det. Bakom oss i den slutliga resultatlistan fanns flera namnkunniga snabbseglare. Oceanis, Jeanneau och Bavaria. Stora, maffiga rashästar. Bland annat en 50-fotare som vi inte borde haft en chans mot. Det måste ha känts förargligt för  den besättningen att hamna efter en tio meters motorseglare. Men det var inget som märktes, tvärtom, vi svävade på moln av uppskattning och glada tillrop hela kvällen.

Det största utbytet av regattan var ändå inte uppryckningen i resultatlistan. Det var alla trevliga, roliga, spännande nya bekantskaper. Det är inte lätt att hitta nya vänner på äldre dar. Man blir både mer kräsen och mindre tolerant. Men de senaste tre dagarna har vi nog knutit fler nya band än vi gjort de senaste tre åren.

Tänk så mycket vi gått miste om, om vi stannat på Samos och lackat inredningen…

För att citera Tove Jansson: Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är: Stig fram och säg Goddag, så att de ser att du är här!

Det trånga inloppet till målgången på Leros är svårt att upptäcka på avstånd.