”Hur i himlens namn fick vi med oss fyra barn ända hit?” När Odd fyllde femtio firade vi genom att åka hela familjen på båtluffning till Grekland. Vi kom bara till Kalymnos. Där hittade vi byn Myrties på nordvästra kusten och där blev vi kvar hela veckan. Från Myrties gick en liten passagerarbåt över till ön Telendos där vi fann Paradise beach allra längst bort, förbi parasollstränder och tavernor, efter en svettig snubbelpromenad på en smal bergsstig. Varje dag hela veckan gick vi sen dit och snorklade. Joar lärde sig simma.

Idag gick vi den stigen igen, tillsammans med Ingrid och Rolf och Fred och Ina från Holland. Allt var sig precis likt.
På kvällen blev det sång och musik till sena natten på Solas taverna i hamnen. Loves gonna live here! Äntligen kommer uckarna i båten till användning.

Båten till Telendos. Lägg märke till skepparen!

Varpa på Paradise Beach. Först till 10 poäng. Rolf vann. Förstås.

Coola killar på fördäck.

Några kom fram till paradiset och kördes genast därifrån. I Vathis hamn ligger fem övergivna flyktingbåtar. Den största motorbåten kom i våras, nedlastad med hundra passagerare, berättade hamnkaptenen. Två är segelbåtar av den större chartermodellen, en Bavaria och en Oceanis. Luggslitna och med sönderslagna ventiler, kanske för att tätt sammanpackade människor i båtens inre ska få luft. Två är eländiga små ranka flytetyg, jag vågar inte fråga hur många som satt i dem.
Från Vathis skickades flyktingarna genast vidare med buss till Pothia där de fick ta färjan till Athen. Några tog sig ända till Sverige. Jag känner en som flydde från Turkiet i en sådan här båt. Han hade turen att kunna betala för något bättre än en gummiflotte. Någon har tjänat ungefär tre miljoner på att släppa iväg den skrotfärdiga, överfyllda motorbåten från Turkiet med kurs på Kalymnos.

Till våren ska de övergivna båtarna säljas på auktion. Pengarna ska gå till Vathis invånare, exakt till vad vet jag inte.

I morse var det dags att ta adjö av Ghita och Anders som skulle resa hem till Göteborg. De kändes redan som goda vänner fast vi träffades för bara en vecka sedan under regattan. Resten av dagen blev trött och avslagen. Vi orkade bara promenera lite, bada och slappa. Energin fattades. Det hjälpte inte ens med sång och uckespel på kvällen efter middagen. Det kostar att ligga på topp som Odd brukar säga.

Ingrid och Rolf ville hälsa på grekiska vänner och visa oss sitt personliga paradis. Dagen efter regattans avslutning seglade vi söderut från Leros med förstärkt besättning.

På Kalymnos östra sida ligger den lilla byn Vathis gömd längst inne i en vik. Viken sträcker sig in mellan höga bergssidor likt ett djupt knivhugg, i skåran stiger en smal, grönskande dalgång upp mot kala, branta, brunbrända massiv av sten och taggiga småbuskar där bara getter och bysantinska kapell kan överleva. Ett vattendrag från bergen har skapat Edens lustgård i såret efter kniven. Sluttningarna upp mot bergen är klädda med odlingar av mandariner, apelsiner och guavafrukt. Vin, fikon och granatäpplen växer överallt. Bakom murar, alltid dessa murar med svall av bougainvillea och nerium, sväller välskötta grönsaksland av morötter, rödbetor, sallad och spenat.

Seglare, utflyktsbåtar och turkiska gulets har förstås hittat hit och förändrat livet för invånarna. Klättrare och paddlare också. Sex tavernor och flera små pensionat finns. Den minimala hamnen har inte plats för många båtar, men det går att ankra utanför i viken. Vattnet är kristallklart och bräckt, baden blir många och långa.

Det klara friska bergsvattnet forsar generöst i utomhusduschen vid badplatsen och från slangen på kajen. Vi tvättar av båten och fyller färskvattentanken.

Här blev vi kvar i sex nätter, från fredag till onsdag. Hit kommer vi att återvända.

På väg till Vahti. Det gungade rejält. En av våra gästande gastar vägrade lyda order och gick utan flytväst fram på fördäck på delfinspaning. Rätt åt honom att han missade det mäktigaste delfinhoppet!