30 september. Agathonisi.

Vi hade sträckbog från Arki och njöt stundtals av härlig segling. Sista seglingen för den här säsongen om man fick tro prognosen. Nästa dag skulle vi få motvind hela vägen hem till Samos. Med vinden ”lagom snett framifrån” går Ellem som allra bäst. Däremellan fasade vi för att vinden skulle avta innan vi kom tillräckligt nära Agathonisi. Motorn hade nämligen krånglat ordentligt när vi skulle lämna Arki. Den svek oss i ett kritiskt skede, stannade plötsligt när ankaret skulle upp alldeles nära den farliga grundstenen, och var svår att starta igen.

När vi närmade oss hamnen i Agathonisi hade det börjat blåsa upp ordentligt, vi fick fallvindar på 15 m/sek på oss samtidigt som en jättestor färja körde ikapp och också ville in i hamnen. Tanken på att motorn kunde stanna när som helst fick oss att avbryta angöringen och svänga 90 grader in i en trång vik där vi ankrade.

Odd växlade över till det andra oljefiltret, väldigt nöjd med att ha installerat dubbla filter, och sen gick motorn som en klocka igen.

Efter en stund fick vi sällskap i vår vik av en stor segelbåt med australiensisk flagg. Den gled upp tätt intill och släppte sitt ankare tio meter framför oss. Odd gick upp på däck och protesterade, och skepparen svarade att han skulle släppa ut mer kätting, varpå han blev liggande kanske 25 meter bakom oss. Tönt. Det blåste hårt under natten som blev orolig. Tidigt på morgonen stillnade vinden och vred sedan 180 grader. Australiensaren tog hastigt upp ankaret, endast iförd pyjamas. Då var fören på hans båt någon meter ifrån Ellem.