Planen var att stanna ett par veckor på Samos och komma ikapp med båtens underhåll. Lacka, vaxa, storstäda. Sen skulle vi segla. Men så undrade Ingrid och Rolf, medelhavsseglare i många år, om vi inte skulle delta i den årliga regattan Göran Schildt Memorial på Leros den 13e september.
Kappsegla? Med vår motorseglare? I Medelhavet? Nej tack, tänkte jag. För det första har jag aldrig tävlingsseglat i hela mitt liv. För det andra hade vi ju bestämt att ta det lugnt och känna oss för under vår första säsong i Grekland. Men det sa jag förstås inte, utan skyllde på snickerierna som vi måste hinna lacka. ”Men det är så kul, man träffar så många trevliga människor och får nya vänner. Det där med kappsegling behöver man inte ta så allvarligt”, sa Ingrid. ”Det är mera som en eskader i tre dagar. Tänk på saken!”
Så kom det sig att vi i morse låg i Leros hamn med två stora, gula nummerlappar fastknutna i stäven, klara för start i regattans första segling från Leros till Patmos. I startfältet fanns alla typer av segelbåtar, från en liten svensk L28 med ett äldre par som aldrig kappseglat, till stora tävlingsmaskiner med erfarna och taggade kämpar bakom ratten. Och så Ellem, en motorseglare med en revanschlysten skeppare (Odd) och en feg och skeptisk gast (jag).

Om vi inte varit anmälda till regattan hade vi troligen stannat i hamn idag. Tio sekundmeter i prognosen brukar betyda minst tolv i verkligheten. Jag hade definitivt inte gått med på att kryssa tjugo sjömil över öppet, egeiskt hav i den vinden.
Vi kom i mål sist av alla, en timme efter att tävlingsledningen ropat upp oss på radion och försynt påpekat att vår tid snart skulle löpa ut. Då hade Odd börjat vackla, vi stod nästan still utanför inloppet till Patmos. De höga vågorna stoppade upp farten och vinden stillnade allt mer. Till min egen förvåning var det jag som propsade på att fortsätta segla, inte starta motorn och avbryta. Två knop är ju ändå framåt, inte skulle vi ge upp när vi klarat av över åtta timmar i motvind och jobbig sjö.
Nio timmar efter start, med bara en timme till godo innan vår tidsgräns hade diskat oss, var vi i mål. Trötta och lite missmodiga tänkte vi krypa tidigt till kojs. Men på kajen stod en man och vinkade. En buss väntade på oss. Arrangörerna hade ordnat utflykt med middag till en liten vik på andra sidan ön. Alla andra var redan där.

Värmda i själen piggnade vi till igen. Pådrivet av en ouzo, ett glas retsina och en portion ljuvlig, ugnsbakad get kom eftersnacket och analyserandet igång.
1. Vi måste skaffa en bättre fock.

2. Ellem är inte byggd för att kryssa i hög sjö om det inte blåser minst tio m/sek.

3. Jag är inte så feg som jag trodde.

4. Man lär sig viktiga saker både om sig själv och båten genom att kappsegla.

5. Vi kom bara näst sist, när alla båtars LYS-tal (ett slags handikapp för att olika båtar ska kunna tävla på samma villkor) och poäng räknats ut.

Man får snygga bilder när man ligger sist.

Tuppar gal, hundar skäller, det luktar rök. Längs den brunbrända sluttningen i viken där vi ligger för ankar trampar en rad getter på rad. Det är ännu mörkt, jag ser dem inte från min plats i sittbrunnen, hör bara ledargetens bjällra klonka. Vi kom hit till ankarviken Xerokambos på Leros igår kväll efter en lång dags segling från Patmos.

Jag vaknade av röster nära båten. Motorljud. Medan gryningen väcker alla färger till liv igen studerar jag hur en en liten blå fiskebåt med två man ombord lägger ut sitt nät i en stor ring alldeles intill oss. Minst hundra meter i diameter. Tar in det igen. Fortsätter utåt, mot Kalymnos. Fick de något?

Flera båtar passerar på väg till fiskeplatser längre ut. Nu tränger solljuset längre och längre ner längs de branta bergssidorna. En klocka från ett gulmålat kapell, stort som ett normalt svenskt garage, klingar sju hårda, tredubbla slag. En bit bort, alldeles nere vid vattnet, ligger ett ännu mindre, vitt kapell, med ett karaktäristiskt kors på taket. Det är upplyst nattetid, glittrar som ett smycke i stenskravlet. Det är tillägnat Krabbmadonnan, Panaya Kavourodena. Enligt historien hittade en fiskare en madonnaikon på stranden, och blev i samma stund botad från infektionen han fått sedan han bitits av en giftig krabba. Han tog hem ikonen, och drömde på natten att en svartklädd kvinna sa åt honom att lägga tillbaks den där han hittat den. Det gjorde han, och på den platsen, runt ikonen, byggdes kapellet.

När Odd hade vaknat snorklade vi för att kolla vad ankaret haft för sig under natten, eftersom vinden hade vänt och båten flyttat sig. Det visade sig att ankaret låg rätt under stäven på Ellem, med fyrtio meter kätting i prydlg kanelbulle runt omkring. Medan vi grälade, förlåt jag menar diskuterade, om vad vi skulle göra åt saken, fylldes ankarviken på med båtar fulla av lunchgäster till de tre tavernorna. På båda sidor och tätt akter om oss hade vi nu båtar som låg alldeles för nära om det började blåsa upp och vår kätting sträckte ut sig i all sin längd.

Till slut blev vi överens om hur och var vi skulle ankra om, och i ganska frostig stämning satte jag mig efteråt på fördäck och började kasta med mitt nya kastspö som jag äntligen lyckats montera ihop. Efter en halvtimme utan napp bytte jag ut draget till ett mindre och färggrannare. Efter bara tre kast fick jag bottennapp samtidigt som en jättestor fisk hoppade en bit från båten. En tonfisk?

Jag hade fått en jättefisk på kroken. Det var första gången någonsin jag fick en fisk på kastspö. Jag är helt novis på den sortens fiske, det lilla jag vet har min son och Viktor på Lindboms fiske i Lysekil lärt mig nu i somras när jag köpte kastspöet, rullen och alla dragen.

Men jag har ju läst Den gamle och havet och visste att man skulle trötta ut fisken. Så jag sprang runt båten på däck och lät fisken dra ut reven i rusningar åt alla håll. Ibland hoppade den högt över vattnet, jättestor och guldglänsande. Till slut blev den allt tröttare och jag kunde veva in, decimeter för decimeter. Odd var beredd med håven och lyfte ombord. En guldmakrill. Eller mahi-mahi på hawaianska. Betyder stark-stark.

En av tavernorna lagade till fisken. Jättegod. Tyvärr fattade de inte att de fick behålla hälften själva, så vi fick världens största doggybag med oss därifrån.

Krabbmadonnans kapell.

Ellem ligger allra längst ut i viken. I bakgrunden Kalymnos.

Utsikt från tavernan. Ellem ligger  tvåa från vänster. Inte så trångt när bilden togs. Totalt ligger 19 båtar för ankar i viken ikväll.

1100-talsklostret med den omgivande byn Chora uppe på Patmos högsta berg är byggt till helgonet Johannes ära. Det är en av kristendomens viktigaste vallfärdsorter. I en grotta på berget fick Johannes de uppenbarelser från Gud som sedan blev Bibelns Uppenbarelseboken. Scala, huvudstaden på Patmos, lever helt och hållet av klosterturister som väller in med stora kryssnngsfartyg, färjor och andra farkoster. Gästhamnen är full av charterbåtar, jättelika katamaraner och turkiska gulets, vackra traditionella tvåmastade skutor som byggts om för privat chartertrafik. Bredvid oss låg en välskött gulet från Bodrum med sin turkiske kapten Sezayi, två besättningsmän och ett stort sällskap från Sydafrika.

Vi tog första morgonbussen upp och var nästan ensamma ett par timmar. Vi strosade omkring i klostret och de smala gränderna i Chora, häpnade över tusenåriga handskrivna böcker i museet, njöt av friden och den vidunderliga utsikten. Känslan att befinna sig på helig mark mark försvann abrupt när invasionen startade vid elvatiden. Det kunde liknas vid när Liseberg öppnar för säsongen.  Några grekiska tanter som åkt färja sju timmar från Athen trängde ihop sig bredvid mig på en smal bänk och bjöd blidkande på söta kakor. Italienska, tyska och engelska surrade i luften när guiderna gick igång med sina grupper. Vi vandrade ner från berget i stekande hetta och flyttade oss från gästhamnen till en ny, underbart fridfull ankarvik. Den syns längst bort till höger på bilden.

Här ligger bara vi och en e n o r m 58 meter lång segelyacht. Någon fyller år ombord, nyss brakade ett evighetslångt fyrverkeri loss. På bilden syns segelbåtens belysta mast. Lika hög som de högsta raketerna…

Min första fisk i Medelhavet! Den nappade på min metkrok och fick simma tillbaka till sina kompisar.

Nu är jag gift med en 68-åring. En märklig tanke som är svår att koppla samman med verklighetens outtröttlige muskelknutte. Efter födelsedagsfrukosten ombord gick vi från vår sommarparkering på Samos kl 11.30. Vi har anmält oss till Göran Schildt Memorial, en årlig tredagars regatta som utgår från Leros och startar den 11 september. Planen är att vara på Leros den 9e och ta det lugnt på vägen dit.
Efter bara en vecka i Samos Marina är vi ganska trötta på allt fix, och på att ligga stilla i hamnen. Bytet av den utslitna dämparen mellan drev och motor är avklarat, liksom installationen av batteriövervakare och nytt kylskåp. Allt fungerar perfekt, det är en stor lättnad att slippa knackningarna från motorn.
Det var tänkt att en massa annat underhåll också skulle göras nu. Slipa och lacka dörrar och inredning i styrhytten till exempel. Men det får vänta tills svalare tider när det yr mindre sand i luften. Efter en sommar hemma utan båt längtar vi verkligen ut på vattnet. Tur att våra vänner Ingrid och Rolf tipsade om den här regattan när vi träffades på Öppna Varv i Ellös!
Vi fick en ljuvlig segling till Patmos. 6-7 m/sek och slör. Delfinbesök. Molnfri himmel. Det finns inte mycket som slår känslan att stänga av motorn och känna vinden fylla seglen. När vi kom fram valde vi en stilla ankarvik norr om själva staden Skala som är ett surrande turistcentrum tack vare sitt berömda kloster.

I ankarviken låg fem andra, större segelbåtar. (Alla är förresten större än vi. Medelstorleken ligger numera nånstans runt 50 fot.) Vi smet längst in närmast stranden och la oss på 5 meters djup. Odd snorklade ut och kollade att ankaret tagit. Det var inte idealisk botten, sjögräs som hindrar ankaret att gräva ner sig ordentligt. Även om vi har larm som varnar om båten börjar dragga, så är det inget roligt scenario att bli väckt i kolmörker och behöva ankra om. Men väderprognosen var bra och med 30 meter kätting somnade vi trygga efter en fin middag på tavernan på stranden. Vegetarisk moussaka, fyllda auberginer och retsina förstås.

Sen är det en annan historia att vi vaknade på morgonen till 6 m/sek rakt in i viken, vinden hade vänt 180 grader under natten. Fem minuter senare tjöt ankarlarmet.

Odd firade födelsedag i sin rätta omgivning och mobilen hade täckning hela vägen över Egeiska havet.

Ipaden med navigationsappen visar både framåt och bakåt.

På stranden vid Samos marina. 

Allt kan tydlgen gå sönder. Till och med golvet i toan.

Batterifix. Med den nya batteriövervakningen vet vi precis hur mycket laddning vi har.