Vid högvatten imorgon drar vi, om vågorna har lagt sig och hamnkontoret ger klartecken. Dagen har varit tuff. Alla har gjort sitt bästa för att kunna lämna Marocko utan några överblivna Dhiram i plånboken. Bästa reseledaren Sofi hade hittat en lyxig Riad i medinan där flera valde att göra mer eller mindre omfattande rekond.

Själv ansåg jag att min pedikyr från Gibraltar ännu höll måttet, och spenderade mina sista slantar i Medinan på ett par fina örhängen och ett vackert överkast. Vilket inte hindrade mig från att njuta alldeles gratis av lugnet, vilstolarna och takpoolen i Riaden, eftersom jag var välkommen att vänta där medan de andra fick sina behandlingar.

En Riad är ett traditionellt marockanskt hus som byggts om till hotell. Huset är byggt runt en innergård med någon form av fontän eller rinnande vatten som håller luften sval. Golven är lagda i vackra mönster med traditionellt kakel, väggarna vitkalkade, inredningen av mörka träslag. Rummen har inga fönster mot gatan, bara mot innergården.  Öppna trappor leder upp på taket där det ofta finns en pool. Utanför porten finns medinans kommers och folkliv, men inne i huset råder fullkomlig tystnad förutom ett stilla vattenporl. Hit vill jag resa igen, med min älskling, eller min syster, eller med en skrivkompis. Vilken miljö!

Som jag själv minns det (Tack för bilden Gunilla!):

Som Jutta minns det:

Bild från Medinan i morse.

Hamninloppet tidigt i morse.

Överseglingen från Rabat till La Graciosa (norr om kanarieön Lanzarote) kommer att ta fyra dygn, från onsdag till lördag. Fyra dygn till havs ligger alltså framför oss. Vad ska vi äta? Vilka rätter är realistiskt att tillaga ombord när det kanske gungar ordentligt? Förutom Linda är det bara två av oss (inte jag) som har erfarenhet av atlantsegling och kan föreställa sig hur det kommer att bli.

Sofi och jag, som ansvarar för maten på torsdag, bestämde oss för att till lunch laga omelett med potatis, paprika och tomat/lök/persiljesallad, och till middag bjuda på risotto med parmesan och creme fraiche samt små stekta kryddkorvar. Hela förmiddagen ägnades åt matplanering, och därefter tog tre representanter för matlagen en taxi till Carrefour.

Kontraster, kontraster, överallt dessa olika verkligheter som möts och gnisslar mot varann. Den lyxiga marinan med uniformerade vakter vid grinden, den rostiga, buckliga taxin utan säkerhetsbälten, chaffisen med bara ett par, svarta tänder kvar, han pratar i telefon och släpper ratten hela tiden trots kaotisk trafik med cyklister och gångtrafikanter på vägen. Köpladan Carrefour med svulstigt överdåd av allt, superhygienisk charkavdelning och all världens ostar och korvar. Taxin tillbaka till båten, ännu rostigare och buckligare och med en baklucka som inte gick att stänga, jag fick sitta hela vägen och hålla i våra inköp för att de inte skulle trilla ut i något gupp. Vi for förbi eländiga skjul där man inte vill tro att det bor människor, men eftersom det hänger tvätt på tork utanför så… Tillbaka i marinan fick skrammeltaxin nådigt tillstånd av vakten att köra ända fram till båten, och så bar vi ombord kasse efter kasse efter kasse med mat och dryck efter att ha gett åtta kronor i dricks till taxiföraren så att hela resan kostade trettio kronor jämnt.

På eftermiddagen tog Gunilla och jag roddbåtstaxin över till Medinan. Innanför den gamla stadsmuren spinner trånga gränder ett nät av marknadsgator, delvis täckta av halmtak. Här finns allt, från koklövar och levande sköldpaddor till kläder, skor, skinnvaror, mattor, keramik, kryddor, smycken.

Bortsett från en smärtsamt fattig del i utkanten av Medinan, där en del av det som bjuds ut till försäljning direkt på gatstenen verkar vara loppis eller soptippsfynd, så var våra timmar där enbart trivsamma. Trångt och myllrigt, men aldrig påträngande eller närgånget. Man får fler knuffar under julhandeln hemma än här, fast trängseln är lika stor. Folk är experter på att undvika kroppskontakt, och skulle de råka nudda vid en, kommer genast ett förkrossat ”pardon”.  Nästan alla talar franska, det går att göra sig förstådd. Försäljarna är inte påstridiga, man kan stanna och bara titta utan bli påhoppad. Vi såg inte många andra turister.

Imorgon går jag tillbaka med Jutta och handlar kryddor och tyg. Hon och Linda och Sofi gick i en annan del av Medinan idag och hittade handgorda smycken, och ett lokalt kvinnokooperativ med vackra vävda textilier. Och ett hamam.

Planering ombord på Peristera.

Carrefour. Det gula är pasta och couscous.

Medinan.

Ute på atlanten ligger en storm och vrider sig i ilsket gula och röda virvlar i alla våra väderappar. Passageweather.com lovar lagom medvind mot Lanzarote framåt onsdag. Till dess ska vågorna också lägga sig. Från 4 – 5 meter till 2 – 3. Så vi väntar här.

Vi lider inte precis i den fina marinan i Rabat. Igår satt jag hela dagen i marinarestaurangen och skrev ikapp på bloggen. Jag vill inte glömma en enda dag av det här äventyret, måste skriva och lägga upp bilder så att jag kan minnas precis hur det var.

Igår kväll tog vi spårvagnen in till Rabats stadskärna och en restaurang som Sofi letat upp. Vilket folkliv! Lika packat som under chalmerskortegen på Valborg i Göteborg. Vi plankade på ditvägen eftersom vi inte lyckades lista ut hur man betalar. På hemvägen hade bara två av oss biljetter, naturligtvis kom det på en kontrollant. Vi kom undan genom att hoppa av en hållplats tidigare under stort flams och trams.

Idag letade vi oss upp till högsta utsiktspunkten i Kasban, fästningen som vaktar inloppet till Rabat. Ska ta med mig riktiga kameran imorgon eftermiddag. Vilka miljöer! Vill också hinna med Medinan innan vi lämnar Rabat. Det är lätt att röra sig här, även ensam. Alla talar franska, det känns som en modern stad även om allt är totalt annorlunda mot hemma och väldigt orientaliskt.

Tillbaka till marinan valde vi båttaxi tvärs över floden.

Här kom vi in i förrgår.  Så här ser det ut vid lågvatten. Gunilla och Sofi högst upp på Kasban.

Jutta passade på att fylla år och bjöd på bubbel.

Vid vår ponton ligger en riktig kändis, den svenska Vegan Maja som seglades till Västindien av Sven Yrvind och Tomas Gran. Läs boken om resan: Den unge, den gamle och havet. Vart är hon på väg nu?

Ungefär hundratrettio sjömil låg framför oss. Det blåste lagom för att koppla in vindrodret när vi lämnade Tanger på förmiddagen. Rodret är döpt till Aina, efter den svenska seglaren och äventyrerskan Aina Cederblom

Mot eftermiddagen och kvällen mojnade vinden, och när solen försvann bakom en molnbank var havsytan en böljande, oljeskimrande, guldglänsande  oändlighet utan synlig gräns mot himlen.

Vi var nu uppdelade i tvåtimmarsvakter. Linda tog själv hundvakten mellan två och fyra. Gunilla och jag fick vakterna åtta till tio på kvällen och fyra till sex på morgonen.

Ensamma satt vi i sittbrunnen med ansvaret för allas trygghet medan Peristera gled fram i mörkret för sex knop. Visserligen hade vi AIS och radar, visserligen var vågorna bara ett par meter och kom i  långa, lugna atlantandetag, visserligen fanns Linda inom ropavstånd. Men ändå. Månen var halv och inte till mycket hjälp, inte marelden i bogsvallet heller. Marockos kust låg sex sjömil bort.

Att det kan finnas så många fiskebåtar? Och att de inte kan lära sig nyttan av att placera sina sidolanternor enligt vedertagna sjöregler? De stora trålarna syntes på AIS och höll sig längre ut. Men alla dessa mindre flytetyg! Så små att vi såg ljusen långt innan de dök upp på radarn. Oftast var det omöjligt att avgöra i vilken riktning de rörde sig. De flesta använde rött och grönt ljus ungefär som om det handlade om en juldekoration. En enda blinkande lampa placerad i aktern, eller fören, eller i masttoppen, visade omväxlande rött och grönt sken. Vilken sorts redskap de eventuellt släpade efter sig fick man gissa och ta med i beräkningen om det var nödvändigt att väja eller ej.

Vi lyckades undvika närkontakt, men fick väja tre gånger under våra pass. Efter varje gång växte självförtroendet. Wow, vi klarar det! Utan att väcka Linda, utan att avvika mer än tillfälligt från rutten. Framför allt – utan att drabbas av panik och fatta dumma beslut.

Efter lunch ombord var vi framme vid inloppet till Rabat och Linda kunde ropa upp marinan på VHF. Att ta sig in själv var otänkbart. Atlantvågorna som böljade så lugnt och beskedligt ute på havet förvandlades till enorma svallvågor när de bröt mot den klippiga kusten. En följebåt skickades ut från marinan och mötte oss en bra bit ut. På den här filmen får man en vag uppfattning om kraften i baksuget från vågorna. Linda fick order på radion att gå för full maskin. https://youtu.be/gZuT1ZEmLZ4

Efter tull, polis, knarkhund, blanketter, redovisning av allas yrken och rar välkomstkommitte med the på silverbricka blev vi anvisade en plats inne i själva marinan. När jag frågade hamnpolisen om jag fick ta en bild försäkrade han att jag som journalist var fri att ta vilka bilder jag ville.

”If you see her, say hello, she might be in Tangier.” Bob Dylans röst och mitt känsloläge från tonåren kom och gick i nostalgiska flashbacks hela dagen idag. Hit borde jag tågluffat som artonåring.  Alla andra gjorde såna saker efter studenten, tog ett sabbatsår innan de fortsatte på högskolan. Själv gick jag ut med måttliga betyg eftersom Cue club, killar och hästar varit mitt fokus under hela gymnasiet. Istället för att tågluffa bet jag mig fast vid att komma in på Journalisthögskolan. De hade intagningsprov på talang och inte betyg. Jag kom in, och när jag var färdig växte min äldsta dotter i min mage. Bye, bye äventyr, livet rivstartade.

Bättre sent än aldrig, Tanger finns ju kvar, och som vissnande ros har jag nu en helt annan rörelsefrihet än jag skulle haft som artonårig rosenknopp. Det är riskfritt att följa med upp på läderbutikens övervåning, och gubben i kryddboden får inga baktankar när jag pratar och ställer mig in. Precis som min pappa alltid gjorde överallt när vi handlade, trots att jag skämdes och blängde och gick ut ur affären…

Reseproffset Sofi guidade oss till kultfiket Cafe de Paris där Alan Ginsburg, Jack Kerouac och William Burrows, och vem vet, kanske också Bob Dylan suttit.

Nej tack, jag vill varken ha tupp, sköldpadda eller kanin till middag idag.

Va, ser hel gurkmeja ut så?

Vi gick från Gibraltar i soluppgången. Dagens etappmål: Tanger på Marockos atlantkust. På vägen ut lockades vi ur kurs av delfinhopp och hade snart hela flocken lekande runt båten. Jag filmade, klicka på länken så förstår du vilken upphetsning som rådde ombord. https://youtu.be/2LHGTDL6Qkw
Euforin slocknade snabbt när vi upptäckte en gles rad oansenliga plastkoppar runt omkring oss i vattnet. Vi hade sånär kört in i det fisknät som lockat delfinerna till sig. Ett tag trodde vi att vi hade nätet i propellern, en stor fisk sprattlade och vred sig och verkade sitta fast under akterspegeln. Men det visade sig vara någon sorts putsarfisk som käkade goda alger i Peristeras vattenlinje. Med hjälp av plottern kunde vi lyckligt och väl leta oss ut samma väg som vi kommit in i fållan.

Vi hissade segel och fortsatte ut genom Gibraltar sund. Linda delade upp ansvaret ombord. Styra, Navigera, Hålla utkik, Trim 1  och Trim 2 samt Ledig. Vi byttes om i halvtimmespass eftersom det var första seglingsdagen och alla skulle pröva på allt. Sjögången i sundet kan bli riktigt besvärlig eftersom det råder en ständig inström till Medelhavet, samtidigt som ebb och flod påverkar. Det gäller att invänta både rätt vindriktning och rätt tidpunkt, dvs undvika de starkaste tidvattenströmmarna.

Vinden tilltog, det blåste runt 12 m/sek, vågorna reste sig och kom ibland från alla håll, strömmen var med oss, det blev en fantastisk segling. Stundtals var vi uppe i över elva knop och surfade fram på vågorna. Jag hade turen att få ett styrpass just då, och känslan i kroppen när jag stod bakom ratten och med alla krafter försökte få 47 fot segelbåt att göra som jag ville, den känslan är obeskrivlig.

Övriga sensationer under seglingen: Vi såg en hajfena, en svart trekant som rörde sig genom vattnet precis som på film. Det blev dimma. Gibraltar sund är ett av världens hårdast trafikerade sund, trafiken i mitten är reglerad och reserverad för yrkestrafik, ungefär som en motorväg bara för långtradare.  Man är tvungen att passera rakt över, får inte snedda. Vi påbörjade korsningen av trafikregleringszonen när inga fartyg syntes till på AIS. Naturligtvis dök de upp från båda håll så snart vi var halvvägs över.

Medan vi närmade oss Tanger och dimman tätnade blev utkikens uppgift, med radarspaning, det mest spännande arbetspasset. Färjetrafiken till Tanger är frekvent, och det är inga långsamma farkoster som tornar upp sig i dimman om man inte har koll på AIS och radar. Dessutom trafikeras Tanger av de största kryssningsfartygen.

Det finns ingen marina i Tanger, inget capitainerie man kan ropa upp på VHF, så vi letade oss in mellan vågbrytare på vinst och förlust. Linda hade legat här en gång tidigare, för flera år sedan. På en stenpir inne i fiskhamnen, bakom färjeterminalen stod två män och vinkade. Det blåste minst tolv m/sek från kajen, platsen vi vinkades in till var minimal och det var nödvändigt att lägga till långsides med ” fel” sida (alla båtnördar som vet vad propellerverkan mot rodret är, förstår vad jag menar). Allt fungerade vid första försöket, jag blev trevligt nog utnämnd till dagens kastningshjälte eftersom jag lyckades perfekt med min uppgift att kasta iland aktertampen till mannen på kajen. Om jag missat och tampen inte nått fram hade ett besvärligt läge uppstått i den hårda blåsten och Linda hade fått göra om hela angöringen. ( Till dig som läser detta och tror att ”det är väl bara att kasta” vill jag bara säga att nej, det är det inte, det är en speciell teknik. Om man glömt den läxan eller inte gått kursen är risken överhängande att linan hamnar i vattnet och på vägen dit ger infångaren på land näsblod.)

Resten av dagen gjorde vi gamla stan i Tanger. Jag köpte en ryggsäck och en sittpuff i läder, vi strosade runt i övertäckta gränder där det såldes bröd och sötsaker, grönsaker, frukt, kryddor, kött och fisk. Vi åt middag på en osannolik fiskrestaurang som reseproffset Sofi hittat på nätet.

Trötta, mätta och överväldigade kom vi tillbaka till en båt som nu låg två meter under kajens nivå. Hamnvakten lät förstå att han hade tittat till Peristera och justerat tamparna och blev glad för en slant som tack. Vi klättrade ner på en repstege Linda riggade upp, och avslutade kvällen med diskussion om den fortsatta planen.

Hårt väder, storm till och med, är på väg över Atlanten och väntas nå hit på lördag. Då vill Linda ligga i en trygg hamn som finns i Rabat, ett dygns segling härifrån. Men först ska vi vara lediga imorgon och utforska Tanger.

P.S. Upptäcker nu att bilden nedan inte alls är tagen i soluppgången utanför Gibraltar, utan i solnedgången på väg till Rabat. Vill ju inte luras.

”Var är den riktiga kaptenen?” Nja, inte fullt så illa, men nog höjdes det på ögonbrynen när Peristera lagt till med sju kvinnor ombord. Alla var vänliga och tillmötesgående, men inklareringen blev en mindre pärs för Linda. Medan vi pustade ut ombord fick hon sitta hos polisen och fylla i blanketter om allt möjligt och omöjligt. Bland annat vilka yrken alla hade. Jag blev i hastigheten journalist (?!?) vilket jag nu bär med mig resten av vistelsen i Marocko. Det är tydligen oerhört prestigefyllt, tullpolisen ville ha adressen till På Kryss där jag (kanske, om redaktionen gillar den) ska skriva en artikel om min segling med Peristera. 

Inte en köksinteriör. Det var gästerna som skulle tvätta händerna, innan maten. Den skulle ätas med hjälp av händer och brödbitar. Vi fick be om bestick, som bestod av enkla trägafflar.

Menyn var fast, dvs alla åt samma rätt. Först aptitretare, sen förrätt, huvudrätt och dessert. Bordsdrycken husets specialitet, hälsosam och god, en smoothie gjord på fikon, russin med mera enligt vår servitör, en gammal farbror, kanske ägaren. Bordsskick oväsentligt.

Vi tog tabberas på nästan allt. Istället för magsjuka fick vi med oss varsin speciell pkeramikmugg som ska fyllas med vatten och sen fungerar som flugavskräckare. Tyvärr utsöndrar även en tom mugg en sådan odör att den måste förvaras i flerdubbla plastpåsar. Jag har gömt min mugg noga för att förhindra att den kastas överbord.

Fler seglingsbilder.

I morgon Tanger. Idag har Linda gått igenom allas ansvarsområden, visat hur olika instrument fungerar, pratat tidvatten, strömmar och vind och berättat hur hon tänker sig rutten mot Las Palmas.
Om vi seglar raka vägen fortast möjligt är vi framme på en vecka. Det vill ingen. Alltså har vi vå veckor på oss att tillbringa i hamnar på vägen dit. Tanger, Rabat, Agadir, Lancarote.
Idag har vi också gjort en del nytta. Tankat vatten, hissat upp Linda i riggen, handlat, med mera.
Och jag tog hissen till spa-avdelningen högst upp i det kombinerade hotellet/casinot i marinan och fick en timmes pedikyr.

Det tog tolv timmar att förflytta sig från Flatön till Gibraltar. Allt funkade, men det blev lite väntetid både på två flygplatser och busstationen i Marbella. Hellre det än att det går för fort och man glömmer en jacka här eller en ryggsäck där.
Första natten bodde jag på hotell med Ann och Gunilla, medbesättning på Peristera. Vi är sex besättningskvinnor förutom skepparen Linda Lindenau.
Idag gjorde vi tillsammans det man måste på Gibraltar, det vill säga tog kabinbanan upp till toppen på The Rock, drygt fyrahundra meter över havet.
Här fladdrar historiens vingslag öronbedövande, men det är svårt att koncentrera sig på något annat än att vara uppmärksam på var närmaste apa befinner sig. När vi steg ur linbanans kabin anföll några stycken direkt, kastade sig upp på axlarna och huvudena på ett par förskräckta besökare. Man blir noga upplyst innan att inte mata, att hålla hårt i väskor och ryggsäckar, inte ha något ätbart i fickorna. Ändå kastar folk bröd och godis och försöker klappa ungarna.
Ann fick sin ryggsäck söndersliten, hon hade med sig en mellanmålspåse nötter och russin som en apa tydligen kunde lukta sig till. Jag fick springa för livet tillbaka in i cafeterian med en apmamma galopperande efter mig. Jag hade köpt en Snickers som låg i jackfickan.
Utsikten var helt magnifik förstås. Men aporna förtog lusten att promenera omkring däruppe. Jag såg flera gånger hur de helt enkelt hoppade upp på folk, klängde sig fast i kläderna och rotade i fickor och väskor och överallt. Hu!
På kvällen flyttade vi in i Peristera, båten som är vårt hem tre veckor framåt. I Gibraltars marina Ocean Village befinner man sig i ett helt annat sällskap än i de marinor vi låg i i Egeiska havet. Här är jordenruntseglarland. Inga charterflockar av bavarior. Egensinniga skepp av alla möjliga modeller utrustade till topplanternan med allt som kan tänkas skruvas eller surras fast. Skogar av master och antenner på biminibågen, burkar i riggen, dävertar och solpaneler och vindroder och extrastag. För att inte tala om all säkerhetsutrustning och fastsurrade
Peristera har vimpeln hissad som talar om att hon deltar i ARC 2016, Atlantic Race for Cruisers. Efter Las Palmas fortsätter Linda med ny besättning över Atlanten till Karibien. Flera båtar i marinan har likadan vimpel, de är också på väg till starten i Las Palmas i november.
Mörkret föll medan vi satt i sittbrunnen denna första kväll och bekantade oss med varann. Linda, Ann, Sofie, Gunilla, Annika, Jutta och jag. Med jämna mellanrum dånade ett flygplan förbi på bara ett par hundra meters avstånd. Start- och landningsbana är byggd ut i vattnet utanför marinan. Trafiken inne i stan måste stängas av varje gång ett plan landar eller startar.

Bilder kommer senare.

Jag är hemma på studs. För ett år sedan bokade jag plats som paying crew ombord på Peristera, en Oceanis 47 på långsegling med Linda Lindenau som skeppare och fyra andra kvinnor som medbesättning.

På söndag mönstrar jag på i Gibraltars gästhamn. Vi hinner med några hamnar i Marocko innan jag mönstrar av i Las Palmas den 5 november. (Mer om Peristeras segling runt jorden (nästan) kan du läsa www.tarodret.nu om du klickar vidare på Långseglingen.)

För ett år sedan visste ingen att Miliam, vårt sjunde barnbarn, skulle födas i slutet av augusti. Om jag hade vetat det hade jag säkert inte gett mig iväg på detta äventyret. Nu är det redan bokat och betalt. Och som jag ser fram emot det! Min första atlantsegling. Snart får jag veta hur det känns. Miliam väntar på mig, liksom de andra sex älsklingarna.

För ett år sedan visste jag inte heller att det är så mycket jobb med en bok efter att den är skriven och tryckt. Jag borde verkligen stanna hemma istället för att ge mig iväg och segla igen. Jag borde ägnat hösten åt att jobba med marknadsföring och försäljning av Diktaren. Nätverkat på bokmässan, bokat signeringar och författarbesök. Dessutom borde jag skrivit varje ledig minut på uppföljaren, istället för att segla runt i Egeiska havet.

Det finns tid. Det kommer en dag imorgon, ett nästa år. Och gör det inte det, så är det ändå meningslöst att stressa idag. Jag lyssnar till mitt hjärta. Om ett år finns en ny roman. Om ett år kan jag spela bouzouki hjälpligt. Om ett år finns det kanske ännu ett barnbarn – vem vet? <3

Söndag kväll, imorgon bitti flyger vi hem. Delade känslor förstås, det är trist att lämna den här varma, vänliga och vackra platsen och samtidigt underbart att komma hem till väntande familj och vänner.

Jag tänker på alla flyktingar som bara lämnar allt, sätter sig i en liten båt utan att veta vad som väntar, utan att ens vara säkra på att komma fram. I morse hade vi ett långt samtal med Aris som berättade att det börjar komma spridda flyktingbåtar igen. Erdogan har ju hotat att släppa på gränsbevakningen i oktober om inte EU går med på visumfrihet för turkiska medborgare.

Aris är bitter på resten av Europa. Bitter på turisterna som svikit Samos i två säsonger nu. ”Vad är de rädda för? Flyktingarna var inget hot mot någon, de kysste marken när de kom iland och kramade oss, allt de bad om var vatten. Sen frågade de efter vägen till Samos stad och började gå dit till fots, för att anmäla sig hos polisen. Om turisterna vill att Grekland ska fortsätta vara ett paradis som de kan resa till på semester, borde de komma hit och se till att vi kan försörja oss.”

Flyktingtrafiken från Turkiet upphörde i slutet av mars. Det har varit en helt vanlig vår, sommar och sensommar i Egeiska havet. Utom att turisterna inte vågat sig hit. ”De tror väl att det flyter lik i havet”, fräser Aris. Arbetslösheten i Grekland är nu över 25 procent. Ungdomsarbetslösheten över 40 procent. Den som blir pensionär måste ansöka om pension och bereda sig på att vänta flera år innan den börjar betalas ut.

Det känns hopplöst att höra Aris berätta. Fast han säger själv att hopplöst, det är det i Syrien, inte i Grekland. Jag hittar inga ord att svara honom, vi blir sittande tysta. Sen vill han prova min nya bouzouki och jag skäms över det nya, fina fodralet när jag ser hans slitna, trasiga. Som tur är, är hans bouzouki mycket finare och har en rundare, djupare klang.

Min enklare bouzouki får godkänt, och han ger mig några förmaningar om skötsel innan han börjar spela ett traditionellt grekiskt stycke som jag får i uppgift att lära mig tills vi ses igen i april. Jag filmar och har lagt upp allt på Youtube.

Det kostar fyra euro att köra en tvättmaskin. Min maskin hänger upp sig, Aris flyttar över all min tvätt till en ny maskin, lagar den första och säger att nu kan jag fylla den också om jag vill, gratis. Jag passar på att tvätta våra sängkläder. Vi fortsätter att prata musik medan maskinerna går, jag får hjälp att översätta vad som står i min grekiska nybörjarbok för bouzouki. När det blir dags att torktumla får jag inte betala det heller, fast jag försöker.

Bakom tvättstugan med Aris. 

Yannis Loulourgas. Bouzoukivirtuos, musiklärare och instrumentmakare i Pythagorion på Samos, specialiserad på byzantinsk musik. Inbjuden att undervisa på musikkonservatoriet i Utrecht i vår. 

Sista morgonen. Samos Marina när solen går upp. 

Pythagorion och Paradise beach har inte vaknat än.

Början på något nytt. Odd är uppmuntrande och positiv som vanligt. ❤️ Om en månad har vi varit gifta i fyrtio år!