Jag är hemma på studs. För ett år sedan bokade jag plats som paying crew ombord på Peristera, en Oceanis 47 på långsegling med Linda Lindenau som skeppare och fyra andra kvinnor som medbesättning.

På söndag mönstrar jag på i Gibraltars gästhamn. Vi hinner med några hamnar i Marocko innan jag mönstrar av i Las Palmas den 5 november. (Mer om Peristeras segling runt jorden (nästan) kan du läsa www.tarodret.nu om du klickar vidare på Långseglingen.)

För ett år sedan visste ingen att Miliam, vårt sjunde barnbarn, skulle födas i slutet av augusti. Om jag hade vetat det hade jag säkert inte gett mig iväg på detta äventyret. Nu är det redan bokat och betalt. Och som jag ser fram emot det! Min första atlantsegling. Snart får jag veta hur det känns. Miliam väntar på mig, liksom de andra sex älsklingarna.

För ett år sedan visste jag inte heller att det är så mycket jobb med en bok efter att den är skriven och tryckt. Jag borde verkligen stanna hemma istället för att ge mig iväg och segla igen. Jag borde ägnat hösten åt att jobba med marknadsföring och försäljning av Diktaren. Nätverkat på bokmässan, bokat signeringar och författarbesök. Dessutom borde jag skrivit varje ledig minut på uppföljaren, istället för att segla runt i Egeiska havet.

Det finns tid. Det kommer en dag imorgon, ett nästa år. Och gör det inte det, så är det ändå meningslöst att stressa idag. Jag lyssnar till mitt hjärta. Om ett år finns en ny roman. Om ett år kan jag spela bouzouki hjälpligt. Om ett år finns det kanske ännu ett barnbarn – vem vet? <3