Ungefär hundratrettio sjömil låg framför oss. Det blåste lagom för att koppla in vindrodret när vi lämnade Tanger på förmiddagen. Rodret är döpt till Aina, efter den svenska seglaren och äventyrerskan Aina Cederblom

Mot eftermiddagen och kvällen mojnade vinden, och när solen försvann bakom en molnbank var havsytan en böljande, oljeskimrande, guldglänsande  oändlighet utan synlig gräns mot himlen.

Vi var nu uppdelade i tvåtimmarsvakter. Linda tog själv hundvakten mellan två och fyra. Gunilla och jag fick vakterna åtta till tio på kvällen och fyra till sex på morgonen.

Ensamma satt vi i sittbrunnen med ansvaret för allas trygghet medan Peristera gled fram i mörkret för sex knop. Visserligen hade vi AIS och radar, visserligen var vågorna bara ett par meter och kom i  långa, lugna atlantandetag, visserligen fanns Linda inom ropavstånd. Men ändå. Månen var halv och inte till mycket hjälp, inte marelden i bogsvallet heller. Marockos kust låg sex sjömil bort.

Att det kan finnas så många fiskebåtar? Och att de inte kan lära sig nyttan av att placera sina sidolanternor enligt vedertagna sjöregler? De stora trålarna syntes på AIS och höll sig längre ut. Men alla dessa mindre flytetyg! Så små att vi såg ljusen långt innan de dök upp på radarn. Oftast var det omöjligt att avgöra i vilken riktning de rörde sig. De flesta använde rött och grönt ljus ungefär som om det handlade om en juldekoration. En enda blinkande lampa placerad i aktern, eller fören, eller i masttoppen, visade omväxlande rött och grönt sken. Vilken sorts redskap de eventuellt släpade efter sig fick man gissa och ta med i beräkningen om det var nödvändigt att väja eller ej.

Vi lyckades undvika närkontakt, men fick väja tre gånger under våra pass. Efter varje gång växte självförtroendet. Wow, vi klarar det! Utan att väcka Linda, utan att avvika mer än tillfälligt från rutten. Framför allt – utan att drabbas av panik och fatta dumma beslut.

Efter lunch ombord var vi framme vid inloppet till Rabat och Linda kunde ropa upp marinan på VHF. Att ta sig in själv var otänkbart. Atlantvågorna som böljade så lugnt och beskedligt ute på havet förvandlades till enorma svallvågor när de bröt mot den klippiga kusten. En följebåt skickades ut från marinan och mötte oss en bra bit ut. På den här filmen får man en vag uppfattning om kraften i baksuget från vågorna. Linda fick order på radion att gå för full maskin. https://youtu.be/gZuT1ZEmLZ4

Efter tull, polis, knarkhund, blanketter, redovisning av allas yrken och rar välkomstkommitte med the på silverbricka blev vi anvisade en plats inne i själva marinan. När jag frågade hamnpolisen om jag fick ta en bild försäkrade han att jag som journalist var fri att ta vilka bilder jag ville.

”If you see her, say hello, she might be in Tangier.” Bob Dylans röst och mitt känsloläge från tonåren kom och gick i nostalgiska flashbacks hela dagen idag. Hit borde jag tågluffat som artonåring.  Alla andra gjorde såna saker efter studenten, tog ett sabbatsår innan de fortsatte på högskolan. Själv gick jag ut med måttliga betyg eftersom Cue club, killar och hästar varit mitt fokus under hela gymnasiet. Istället för att tågluffa bet jag mig fast vid att komma in på Journalisthögskolan. De hade intagningsprov på talang och inte betyg. Jag kom in, och när jag var färdig växte min äldsta dotter i min mage. Bye, bye äventyr, livet rivstartade.

Bättre sent än aldrig, Tanger finns ju kvar, och som vissnande ros har jag nu en helt annan rörelsefrihet än jag skulle haft som artonårig rosenknopp. Det är riskfritt att följa med upp på läderbutikens övervåning, och gubben i kryddboden får inga baktankar när jag pratar och ställer mig in. Precis som min pappa alltid gjorde överallt när vi handlade, trots att jag skämdes och blängde och gick ut ur affären…

Reseproffset Sofi guidade oss till kultfiket Cafe de Paris där Alan Ginsburg, Jack Kerouac och William Burrows, och vem vet, kanske också Bob Dylan suttit.

Nej tack, jag vill varken ha tupp, sköldpadda eller kanin till middag idag.

Va, ser hel gurkmeja ut så?

Vi gick från Gibraltar i soluppgången. Dagens etappmål: Tanger på Marockos atlantkust. På vägen ut lockades vi ur kurs av delfinhopp och hade snart hela flocken lekande runt båten. Jag filmade, klicka på länken så förstår du vilken upphetsning som rådde ombord. https://youtu.be/2LHGTDL6Qkw
Euforin slocknade snabbt när vi upptäckte en gles rad oansenliga plastkoppar runt omkring oss i vattnet. Vi hade sånär kört in i det fisknät som lockat delfinerna till sig. Ett tag trodde vi att vi hade nätet i propellern, en stor fisk sprattlade och vred sig och verkade sitta fast under akterspegeln. Men det visade sig vara någon sorts putsarfisk som käkade goda alger i Peristeras vattenlinje. Med hjälp av plottern kunde vi lyckligt och väl leta oss ut samma väg som vi kommit in i fållan.

Vi hissade segel och fortsatte ut genom Gibraltar sund. Linda delade upp ansvaret ombord. Styra, Navigera, Hålla utkik, Trim 1  och Trim 2 samt Ledig. Vi byttes om i halvtimmespass eftersom det var första seglingsdagen och alla skulle pröva på allt. Sjögången i sundet kan bli riktigt besvärlig eftersom det råder en ständig inström till Medelhavet, samtidigt som ebb och flod påverkar. Det gäller att invänta både rätt vindriktning och rätt tidpunkt, dvs undvika de starkaste tidvattenströmmarna.

Vinden tilltog, det blåste runt 12 m/sek, vågorna reste sig och kom ibland från alla håll, strömmen var med oss, det blev en fantastisk segling. Stundtals var vi uppe i över elva knop och surfade fram på vågorna. Jag hade turen att få ett styrpass just då, och känslan i kroppen när jag stod bakom ratten och med alla krafter försökte få 47 fot segelbåt att göra som jag ville, den känslan är obeskrivlig.

Övriga sensationer under seglingen: Vi såg en hajfena, en svart trekant som rörde sig genom vattnet precis som på film. Det blev dimma. Gibraltar sund är ett av världens hårdast trafikerade sund, trafiken i mitten är reglerad och reserverad för yrkestrafik, ungefär som en motorväg bara för långtradare.  Man är tvungen att passera rakt över, får inte snedda. Vi påbörjade korsningen av trafikregleringszonen när inga fartyg syntes till på AIS. Naturligtvis dök de upp från båda håll så snart vi var halvvägs över.

Medan vi närmade oss Tanger och dimman tätnade blev utkikens uppgift, med radarspaning, det mest spännande arbetspasset. Färjetrafiken till Tanger är frekvent, och det är inga långsamma farkoster som tornar upp sig i dimman om man inte har koll på AIS och radar. Dessutom trafikeras Tanger av de största kryssningsfartygen.

Det finns ingen marina i Tanger, inget capitainerie man kan ropa upp på VHF, så vi letade oss in mellan vågbrytare på vinst och förlust. Linda hade legat här en gång tidigare, för flera år sedan. På en stenpir inne i fiskhamnen, bakom färjeterminalen stod två män och vinkade. Det blåste minst tolv m/sek från kajen, platsen vi vinkades in till var minimal och det var nödvändigt att lägga till långsides med ” fel” sida (alla båtnördar som vet vad propellerverkan mot rodret är, förstår vad jag menar). Allt fungerade vid första försöket, jag blev trevligt nog utnämnd till dagens kastningshjälte eftersom jag lyckades perfekt med min uppgift att kasta iland aktertampen till mannen på kajen. Om jag missat och tampen inte nått fram hade ett besvärligt läge uppstått i den hårda blåsten och Linda hade fått göra om hela angöringen. ( Till dig som läser detta och tror att ”det är väl bara att kasta” vill jag bara säga att nej, det är det inte, det är en speciell teknik. Om man glömt den läxan eller inte gått kursen är risken överhängande att linan hamnar i vattnet och på vägen dit ger infångaren på land näsblod.)

Resten av dagen gjorde vi gamla stan i Tanger. Jag köpte en ryggsäck och en sittpuff i läder, vi strosade runt i övertäckta gränder där det såldes bröd och sötsaker, grönsaker, frukt, kryddor, kött och fisk. Vi åt middag på en osannolik fiskrestaurang som reseproffset Sofi hittat på nätet.

Trötta, mätta och överväldigade kom vi tillbaka till en båt som nu låg två meter under kajens nivå. Hamnvakten lät förstå att han hade tittat till Peristera och justerat tamparna och blev glad för en slant som tack. Vi klättrade ner på en repstege Linda riggade upp, och avslutade kvällen med diskussion om den fortsatta planen.

Hårt väder, storm till och med, är på väg över Atlanten och väntas nå hit på lördag. Då vill Linda ligga i en trygg hamn som finns i Rabat, ett dygns segling härifrån. Men först ska vi vara lediga imorgon och utforska Tanger.

P.S. Upptäcker nu att bilden nedan inte alls är tagen i soluppgången utanför Gibraltar, utan i solnedgången på väg till Rabat. Vill ju inte luras.

”Var är den riktiga kaptenen?” Nja, inte fullt så illa, men nog höjdes det på ögonbrynen när Peristera lagt till med sju kvinnor ombord. Alla var vänliga och tillmötesgående, men inklareringen blev en mindre pärs för Linda. Medan vi pustade ut ombord fick hon sitta hos polisen och fylla i blanketter om allt möjligt och omöjligt. Bland annat vilka yrken alla hade. Jag blev i hastigheten journalist (?!?) vilket jag nu bär med mig resten av vistelsen i Marocko. Det är tydligen oerhört prestigefyllt, tullpolisen ville ha adressen till På Kryss där jag (kanske, om redaktionen gillar den) ska skriva en artikel om min segling med Peristera. 

Inte en köksinteriör. Det var gästerna som skulle tvätta händerna, innan maten. Den skulle ätas med hjälp av händer och brödbitar. Vi fick be om bestick, som bestod av enkla trägafflar.

Menyn var fast, dvs alla åt samma rätt. Först aptitretare, sen förrätt, huvudrätt och dessert. Bordsdrycken husets specialitet, hälsosam och god, en smoothie gjord på fikon, russin med mera enligt vår servitör, en gammal farbror, kanske ägaren. Bordsskick oväsentligt.

Vi tog tabberas på nästan allt. Istället för magsjuka fick vi med oss varsin speciell pkeramikmugg som ska fyllas med vatten och sen fungerar som flugavskräckare. Tyvärr utsöndrar även en tom mugg en sådan odör att den måste förvaras i flerdubbla plastpåsar. Jag har gömt min mugg noga för att förhindra att den kastas överbord.

Fler seglingsbilder.