25 oktober. Hård sista dag i Rabat.
Vid högvatten imorgon drar vi, om vågorna har lagt sig och hamnkontoret ger klartecken. Dagen har varit tuff. Alla har gjort sitt bästa för att kunna lämna Marocko utan några överblivna Dhiram i plånboken. Bästa reseledaren Sofi hade hittat en lyxig Riad i medinan där flera valde att göra mer eller mindre omfattande rekond.
Själv ansåg jag att min pedikyr från Gibraltar ännu höll måttet, och spenderade mina sista slantar i Medinan på ett par fina örhängen och ett vackert överkast. Vilket inte hindrade mig från att njuta alldeles gratis av lugnet, vilstolarna och takpoolen i Riaden, eftersom jag var välkommen att vänta där medan de andra fick sina behandlingar.
En Riad är ett traditionellt marockanskt hus som byggts om till hotell. Huset är byggt runt en innergård med någon form av fontän eller rinnande vatten som håller luften sval. Golven är lagda i vackra mönster med traditionellt kakel, väggarna vitkalkade, inredningen av mörka träslag. Rummen har inga fönster mot gatan, bara mot innergården. Öppna trappor leder upp på taket där det ofta finns en pool. Utanför porten finns medinans kommers och folkliv, men inne i huset råder fullkomlig tystnad förutom ett stilla vattenporl. Hit vill jag resa igen, med min älskling, eller min syster, eller med en skrivkompis. Vilken miljö!
Som jag själv minns det (Tack för bilden Gunilla!):
Som Jutta minns det:
Bild från Medinan i morse.
Hamninloppet tidigt i morse.
