På Bohusläns museum i Uddevalla finns alla nummer av Bohusläningen sen tidernas begynnelse på mikrofilm. Man kan gå dit och läsa dagens tidning från augusti 1904. Här finns även Nya Lysekils Kuriren, Lysekils Posten och flera andra lokaltidningar.  Nu har jag suttit i det lilla arkivrummet i två dagar och läst tills ögonen inte orkar mer.

Annonserna är intressantast, tätt följt av arga insändare från strejkande stenhuggare. Nu vet jag till exempel att en biljett till Amerika med världens största ångare Hvita Stjernlinjen kostade 60:- Jag har lärt mig att en normal månadslön för en fabriksarbetare kunde vara 80 kr. Många annonsörer söker arbetsvilliga jungfrur. Pigor söker bättre familjer. Hem på landet finns för fosterbarn. Gift ladugårdskarl får hyra gratis mot att hustrun hjälper till med mjölkning. Hösten är rätta tiden att bekämpa vägglöss.

Bara män med viss inkomst har rösträtt 1904, och vår kung Oscar är även Norges kung. Prima hästkött säljes. Det varnas för vit slavhandel, fattiga flickor köps för 1000kr och utlovas falskeligen arbete som guvernanter i Sydamerika.

På museet fick jag också tips om boken Husmödrar i Bohuslän 1938. Tidsstudier av 13 vanliga kvinnor på småjordbruk i Bohuslän, utförda på beställning av en statlig kommitté. Bara i en av de studerade gårdarna finns indraget vatten och el. Alla har utedass, eller ”avträde”.  Boken går inte att sluta läsa. Där beskrivs en dag hos änkefru Gren med åtta barn 5 – 17 år i ett ”ganska förfallet” boningshus utan vatten, el eller avlopp, med kor, grisar och höns. En fru Berggren har sju hemmavarande barn mellan 4 månader – 16 år, utan el, vatten eller avlopp, ingen källare, skafferi i vedboden. Det bärs in vatten i hinkar till hus och stall, det bärs ut smutsvatten som hälls på marken, det matas höns och kalvar, tvättas blöjor, bakas, diskas, mjölkas, lagas mat, packas matsäck till skolan, stoppas strumpor. Och hela dagen hålls elden i köksspisen vid liv. 1938!

Nödvändig research eller prokrastinering (=konsten att uppskjuta)? Det blir mer och mer spännande ju djupare jag dyker i de gamla källorna. Jag vill ju att detaljerna ska bli rätt och tidsmarkörerna trovärdiga, även om berättelsen är påhittad. Snart måste jag nog ge mig upp till ytan igen, annars blir det ingen bok skriven.

”Protest mot dagens recension i GP!” stod det i ett mail idag. En läsare hörde av sig och tyckte att Diktaren blev orättvis bedömd. Va? GöteborgsPosten har ju recenserat en gång redan, i somras? Inte precis den bästa recensionen jag fått, men att över huvud taget bli uppmärksammad i GP är stort. Av någon anledning publicerades den idag igen. De har väl inga journalister kvar utan är tvungna att återanvända gammalt material…

PS Idag kom magasinet På Kryss med en artikel som jag skrivit och fotat. Så snyggt layoutad över två hela uppslag. Dessutom en artikel på deras webbsida : http://www.pakryss.se/ombyttaroller

Tomt i kalendern, ensam i huset, ändå blev det inte bra. I alla fall inte lika bra som Diktaren och inte i närheten av vad jag vill uppnå. Det blev vanilj. Det krävdes några dagars städande, flyttande av bokhyllor, läsande av favoriter (Åsa Larsson, Johan Theorin, Maj-Gull Axelsson). Ett par sena nätter med rätt mycket Marabou, Marianne och Bob Dylan på ensamhemmavolym. Men nu tror jag att jag har hittat tonen igen.

Kanske är det så att jag blir tvungen att börja från början varje gång. Att det helt enkelt inte finns några genvägar, trots synopsis och löpande intrigskiss och hjälpsam författarcoach. Det viktigaste jag lärde mig genom att skriva Diktaren kanske inte handlar om teknik och planering. Det kanske handlar om att skapande måste få ta tid. Att det är vägen som är det viktiga. Jag kanske måste skriva mig igenom lika många onödiga karaktärer och överflödiga sidointriger en gång till, för att komma fram till den glödande kärnan. Eller som konstnären svarade när han fick frågan hur han gjorde för att skulptera fram en elefant ur den oformliga lerklumpen.”Jag måste ta bort allt som inte är elefant”.

Nu har jag i alla fall ett städat och mysigt arbetsrum. Och jag har skrivit en inledning som jag är riktigt nöjd med. Hela tvåhundranittioåtta ord. Bara hundratjugotusen kvar. Soundtracket till boken är självklart. I see my light come shining.

Det händer ibland att folk undrar: Hur hinner du med allt? De skulle bara se mig vissa dagar… Förr fick jag skuldkänslor de där dagarna när jag bara drev omkring, seg och håglös, låg på sängen och stirrade i taket eller slumrade, åt saker direkt från kylskåp och skafferi, inte klädde på mig, glömde laga mat och glömde gå och lägga mig på kvällen.

Nu vet jag att det handlar om omställning. Det är energikrävande att byta fokus. Äventyret att segla till Kanarieöarna är slutfört. Nu är det Skriva Nästa Bok som gäller. Ledtid heter det visst enligt Bodil Jönsson.
Idag är min sista dag i Las Palmas, och idag har jag … nä, vi skippar det. Jo, jag har bytt hotell. Annars ingenting, bara deg och dimma och oföretagsamhet.
Igår hände något riktigt stort. En tung recensent på nätet, Bengt Eriksson, utnämnde Diktaren till Årets Deckardebut! Jag har aldrig blivit så glad och stolt över ett omdöme.
Det känns magiskt att det kom just nu, just här i Las Palmas där jag skrev största delen av manus. Igår gick jag med en signerad bok till Casa Suecia, fiket där jag satt så många timmar med min laptop och skrev. Varje vinter i tre år! Anette, den svenska servitrisen, blev glad på riktigt, det såg jag, när hon läste dedikationen. Hon trodde nog inte att det skulle bli någon bok. ”Som du har kämpat”, sa hon.

Bengt Erikssons recension hittar du här. Jag har dessutom kopierat in hela texten nedan, för säkerhets skull.

Ӂrets svenska deckardebutant

Ska jag utnämna Katinka Bille till årets svenska deckardebutant?

”Diktaren” (Black Skerry) heter Billes debutdeckare. Intrigen har placerats på och kring Flatön i Bohuslän, den ö där Evert Taube sommarbodde på 40-talet och diktade visor om Maj på Malö (en grannö), Huldas Karin och handelsman Flink.

Deckarens huvudpersoner är väl två eller tre: Paula (äldre kvinna som blivit änka) och Cattis (ung, vikarierande journalist på tidningen Bohusläningens lokalredaktion) samt Gerda (gammal kattgumma som liksom är med utan att vara med trots att hon verkligen är den som varit med.)

Kanhända i omvänd ordning mot min uppräkning och kanske att ”Diktaren” själv är den fjärde huvudpersonen?

Tre yngre barn är ensamma hemma: två pojkar och deras lillasyster. Pojkarna ska vara barnvakt åt Angela, fem år, men de är mer intresserade av att titta på förbjudna filmer som de inte fått se om föräldrarna varit hemma.

Så Angela öppnar ytterdörren, försvinner ur huset och ut i höstkvällens motvind och ovädersmoln. Hon stretar på neråt Svarteskär. En enda observerar detta, katten Fjodor, som följer efter.

Och sen försvinner Angela…

Så börjar det. Eller rättare sagt: så börjar det inte alls eller blott till viss del. För grunden till Katinka Billes debutdeckare ligger längre bakåt i tiden, i de olika personernas svunna liv och relationer.

Mer som händer också: en sommargäst och advokat (pappa till Angela) dricks till medvetslöshet på öns höstfest, en äldre tant samarbetar med den lokala polischefen om att sätta dit trafikfarliga bilister, en gammal man i rullstol råkar (eller…?) köra omkull och ihjäl sig vid sin båt, företaget Fisherman Retreat & Spa fortsätter att exploatera Kosteröarna, ett medium förmedlar budskap från Angela/Angelina och en tidigare misstänkt pedofil tas in till förhör av polisen.

Mycket mer, alltså. Så pass att det först blir många trådar att hålla i huvet. Vilket nog också författaren insåg – annars hade hon väl inte skrivit rubriker i form av ett personnamn på vissa kapitel (så att läsaren inte ska missa vem det handlar om).

Trådarna förenas allt mer, tvinnar sig tajt och hårt med växande spänning runt varann. Och miljöskildringen är mycket bra, så atmosfärrik att nu har jag besökt Kosteröarna fast jag aldrig varit där. Personskildringarna kommer inte långt efter, varje romanperson blir en människa.

Och så Katinka Billes språk. Hon är något så ovanligt som en verkligt välskrivande deckardebutant och som till råga på allt gett ut sin debutdeckare på eget förlag. Då brukar det ju vara en regel med få undantag att språket kärvar, mindre ibland men oftast mer.

Nej, inte här. Inte vad gäller Bille. Man kunde tro att ”Diktaren” är hennes tredje, fjärde roman.

Här finns en extra epilog också. Den var kanske inte nödvändig men jag tycker den är fyndig. Epilogen blir hörnstenen till deckarhistorien men även nånslags kommentar till skrivandet som sådant, hur verklighet påverkar fiktion och fiktionen laborerar med verkligheten.

I epilogen kommer Diktaren in (utan citattecken). Han själv – verklighetens store visdiktare.

Ska jag nu utnämna Katinka Bille till årets deckardebutant? Det kan ju finnas någon annan debutdeckare – för alla svenska deckare som getts ut under året har jag förstås inte läst eller ens fått syn på – som är snäppet bättre än ”Diktaren”.

Det vet jag inte – än så länge. I väntan på att den där andra deckarromanen, högst eventuellt, uppenbarar sig: Katinka Bille utses härmed till årets bästa svenska deckardebutant.

Idag har vi varit gifta i fyrtio år. Det går inte att fatta. Av dig och mig har det blivit en flock på sjutton människor. Vi har dragit den ena vinstlotten i livet efter den andra. Jag oroar mig ibland över att det måste vända, snart får olyckan syn på oss och inser att han glömt bort oss. Så tänker aldrig du.

Jag sitter ensam på en uteservering i Las Palmas med en skål kanariska kokta potatisar och ett glas vin framför mig. Vi var överens om att skjuta upp firandet till nästa vecka. Nu längtar jag efter dig och tänker att det var dumt, jag borde försökt komma hem i tid.

Nu är det som det är, vi har ringt och smsat med massa hjärtan och kärlek och mitt vemod just nu är bara tillfällig ensamhet. Men i fortsättningen tänker jag inte resa ifrån dig så långa perioder.

För en stund sedan letade jag upp bilder i paddan med dig och oss. Kanske gör jag ett kollage av dem och ger dig i present. ❤️

Sista etappen. Sista nattseglingen, med riktigt fin segelvind, sjösjukeplåster på. Peristera forsade fram i natten. Gunilla och jag hade vakterna 22 – 24 och 06 – 08. På morgonen såg vi ljusen från Las Palmas tydligt, när gryningen kom försvann de. Vinden försvann också medan vi närmade oss land. Vi såg valblås på avstånd, vi tog oss tid för ett sista atlantbad i böljande vågor och stiltje medan Linda tog en tupplur för att samla energi inför ankomsten.

Plötsligt dök välkomstkommitten upp. Resan avslutades precis som den började i Gibraltar, med massor av delfiner runt båten.

Havet kokade av delfiner. De hoppade och dök på båda sidor om båten och fotopanik uppstod. Tur att vi gick för motor just då.

Ovädret laddar upp över Las Palmas. Fast det blev inte så farligt.

Trött skeppare laddar för ankomsten till Las Palmas.

Peristera har lagt till vid ankomstbryggan. Här blev vi kvar till nästa dag, i väntan på att vår plats vid L- pontonen skulle bli ledig. Hamnen full av ARC- seglare. Pekka Karlsson, 70+ och femfaldig ARC-seglare tillsammans med sin Barbro i deras L31, tog bilden.

Peristeras besättning på den här delsträckan. Nu mönstrar sex nya kvinnor på över till Karibien. Sen fortsätter Peristera med samma skeppare och växlande besättning till Söderhavet, Patagonien, Kap Horn, Argentina osv. Kolla rutten på www.tarodret.nu och boka in dig om det finns någon plats kvar!

Överst Sofi, sedan från vänster Jutta, Gunilla, Ann (som firade sin 60-årsdag ombord) Annika, jag och Linda Lindenau.

Avslutningsfest på Sailors Bar i marinan. Legendariskt vattenhål för långseglare och långliggare i Las Palmas.

I egenskap av besättningsmedlemmar på Peristera fick vi ”åkband” till den stora festen på kvällen. En av många under ARC-veckorna i november. Obegränsat med mat och dryck, fantastisk steelbandmusik, massor av glada seglare och häftig dansuppvisning. 

På söndag siktade vi äntligen land igen. Dagens ritual, att markera vår position på sjökortet, blev extra uppsluppen. Sista biten innan ankomst gick vi för motor. La Graciosa ingår i ett marint naturreservat med stränga bestämmelser om vad man får och inte får göra. Egentligen måste man ha tillstånd i förväg för att lägga till med båt. Men vi hade tur, det var den vänliga hamnpolisens dag och vi blev anvisade en ledig plats vid en ponton. Turbåtar löpte in och ut ur hamnen hela dagen med horder av turister från Lanzarote, Gran Canaria och de andra öarna. Sandstränderna är enorma, så någon trängsel blev det inte.

Måndag morgon hade vi skeppsråd och kom överens om att stanna här en dag extra för bad och ledighet. Återigen är det vädret som bestämmer. Natten till fredag väntas hård sydlig vind, dvs motvind. Innan dess vill vi vara framme i Las Palmas, dit det tar ungefär ett dygn. Alltså avsegling härifrån först på onsdag.

Lanzarote till vänster, La Graciosa till höger.

Vi har seglat till Kanarieöarna! Fram med bubblet!

La Graciosa tar bara emot ett begränsat antal övernattande besökare, och man får inte stanna länge. Vi fick tre dagar på oss.

Tidvattnet på mer än en meter gör stor skillnad.

Hamnbassängen är full av stora och små orädda fiskar. Fiske är förbjudet här. En kväll såg jag en jättestor (1,5 meter/diameter) rocka makligt flaxa iväg mellan stranden och pontonbryggan.

Även de som ligger på svaj måste ansöka om tillstånd. På den långa sandstranden inte en fimp, inte ett godispapper, inte en plastflaska i sikte. Underbart!

Inga asfalterade vägar, bara sand. Byn kändes mexikansk. Enstaka jeepar och lastbilar och massa mountainbikes för uthyrning. Väldigt många barn! Undrar hur det är att växa upp här?

Internet är fantastiskt, överallt kan man hitta nya kontakter som kanske utvecklas till vänskap. Bente från Norge och hennes man berättade hur de tagit steget att våga segla till Kanareöarna utan någon tidigare långseglingsvana. Nu är vi vänner på Facebook!

Det skulle bli ett personligt eldprov. Rädslan för stora vågor, starka vindar och nattseglingar skulle utmanas och botas. Flera av besättningsmedlemmarna var lika ovana vid nattsegling som jag, med samma ängslan. Jag såg mig själv kopplad bakom ratten medan vågor höga som hus bröt i nattmörkret akterut. Riktigt så blev det inte.

När stormen på Atlanten blåst ut och vi kunde lämna Rabat på Marockos kust hade vi fyra dygns segling framför oss rakt ut i Atlanten. Dygnet delades upp i rullande tvåtimmarsvakter, vi var alltid två samtidigt. Linda fanns på ropavstånd, men redan efter första dygnet fick hon sova ganska ostörd genom nattpassen. Såvida hon inte ingrep på eget initiativ. Som sista natten när genuan flaxade och slog i en allt svagare, vridande vind. Då stack hon upp huvudet, halvsovande, och fräste: ”Gör något!”

Det var i själva verket ett stort erkännande, eftersom förhållningsordern under de första dygnen hade varit att inga segeljusteringar fick göras utan att först konsultera/väcka Linda. Att göra fel vid segelsättning eller revning kan få svåra konsekvenser på en så stor båt. Risken för skador på människor eller material vid misstag är hög, eftersom det är så starka krafter i seglen. Jag har lärt mig massor, men är fortfarande osäker på vilka spärrar som är vilka om det är kolmörkt och jag inte ser att läsa. Som tur var slapp vi ta några sådana initiativ under våra nattvakter, Gunilla och jag.

Däremot var det tillåtet, till och med nödvändigt, att experimentera på egen hand med Aina, vindrodret. Jag är väldigt glad för det. Ett så dyrt vindroder till Ellem blir inte aktuellt, men nu när jag förstår principen tänker jag försöka mig på ”sheet-to-tiller-steering”, dvs att rigga upp ett eget vindroder med hjälp av rep och gummiband mellan skot och rorkult. Kolla här på Youtube! https://youtu.be/d5oXymClVDo

(Kolla fripassageraren som också ville styra.)

Den lilla liftaren var ganska orädd och tacksam för både brödsmulor och vatten.

Högtidlig provsmakning efter invigning av Watermakern. Den var monterad av leverantören för flera veckor sedan men fungerade inte. Triumfen var total när besättningsmedlemmen Jutta listade ut att två slangar var felkopplade.

Att försöka fiska i fem knop ansågs meningslöst, men jag ville ändå försöka. Det tog bara tio minuter att få ett kraftigt napp. Den första fisken som fångats från Peristera blev en bonito på dryga kilot. Det fanns ingen håv ombord, så jag fick kopplad i säkerhetssele ge mig ner på badbryggan och ta in fisken med en hink.

Efter den ganska tuffa seglingen mellan Gibraltar och Tanger, fick vi nu vänja oss vid svaga, växlande vindar. Väldigt växlande, ibland flera gånger i timmen. Det blev bra träning i att sätta segel, ta in segel, minska storen, skota storen, skota genuan, gå över stag, veva in genuan, flytta över genuan osv. Väldigt ofta blev järngenuan, dvs motorn, den enda möjligheten att komma framåt fortare än två knop.

Linda förklarar vindrodrets (Ainas) principer.

Efter varje vakt skrivs loggbok. Vaktlaget har ansvar för att hålla kursen, hålla farten, hålla utkik, passa AIS, VHF och radar om det behövs, samt väja om det blir nödvändigt. Allt ska dokumenteras.

Styrketräning.

Dieselpåfyllning.

Nattvakterna var drömlika, osannolika. Solnedgång eller soluppgång eller becksvart mörker, jag kan inte välja vilket som var mest fascinerande. På nätterna hörde vi ibland frustningar och plask utan att se var ljuden kom ifrån, andra gånger kom grupper av delfiner självlysande av mareld flygande genom vattnet som fyrverkerier. Under vindstilla vakter speglade sig stjärnhimlen i oljeblanka dyningar, när vinden kom och startade vågspelet misstog man marelden för stjärnblänk.

Alla (utom Gunilla) var rädda för sjösjuka, vi preparerade oss med plåster bakom örat och/eller tabletter. Jag mådde bra med Lergigan Comp och en och annan Marzinan, hade inga biverkningar. Några som använde plåster klagade över muntorrhet, men alla slapp vi sjösjuka trots att det stundtals gungade rejält.

Land i sikte! På fjärde dygnet ser vi La Graciosa och Lanzarote.