Idag har vi varit gifta i fyrtio år. Det går inte att fatta. Av dig och mig har det blivit en flock på sjutton människor. Vi har dragit den ena vinstlotten i livet efter den andra. Jag oroar mig ibland över att det måste vända, snart får olyckan syn på oss och inser att han glömt bort oss. Så tänker aldrig du.

Jag sitter ensam på en uteservering i Las Palmas med en skål kanariska kokta potatisar och ett glas vin framför mig. Vi var överens om att skjuta upp firandet till nästa vecka. Nu längtar jag efter dig och tänker att det var dumt, jag borde försökt komma hem i tid.

Nu är det som det är, vi har ringt och smsat med massa hjärtan och kärlek och mitt vemod just nu är bara tillfällig ensamhet. Men i fortsättningen tänker jag inte resa ifrån dig så långa perioder.

För en stund sedan letade jag upp bilder i paddan med dig och oss. Kanske gör jag ett kollage av dem och ger dig i present. ❤️

Sista etappen. Sista nattseglingen, med riktigt fin segelvind, sjösjukeplåster på. Peristera forsade fram i natten. Gunilla och jag hade vakterna 22 – 24 och 06 – 08. På morgonen såg vi ljusen från Las Palmas tydligt, när gryningen kom försvann de. Vinden försvann också medan vi närmade oss land. Vi såg valblås på avstånd, vi tog oss tid för ett sista atlantbad i böljande vågor och stiltje medan Linda tog en tupplur för att samla energi inför ankomsten.

Plötsligt dök välkomstkommitten upp. Resan avslutades precis som den började i Gibraltar, med massor av delfiner runt båten.

Havet kokade av delfiner. De hoppade och dök på båda sidor om båten och fotopanik uppstod. Tur att vi gick för motor just då.

Ovädret laddar upp över Las Palmas. Fast det blev inte så farligt.

Trött skeppare laddar för ankomsten till Las Palmas.

Peristera har lagt till vid ankomstbryggan. Här blev vi kvar till nästa dag, i väntan på att vår plats vid L- pontonen skulle bli ledig. Hamnen full av ARC- seglare. Pekka Karlsson, 70+ och femfaldig ARC-seglare tillsammans med sin Barbro i deras L31, tog bilden.

Peristeras besättning på den här delsträckan. Nu mönstrar sex nya kvinnor på över till Karibien. Sen fortsätter Peristera med samma skeppare och växlande besättning till Söderhavet, Patagonien, Kap Horn, Argentina osv. Kolla rutten på www.tarodret.nu och boka in dig om det finns någon plats kvar!

Överst Sofi, sedan från vänster Jutta, Gunilla, Ann (som firade sin 60-årsdag ombord) Annika, jag och Linda Lindenau.

Avslutningsfest på Sailors Bar i marinan. Legendariskt vattenhål för långseglare och långliggare i Las Palmas.

I egenskap av besättningsmedlemmar på Peristera fick vi ”åkband” till den stora festen på kvällen. En av många under ARC-veckorna i november. Obegränsat med mat och dryck, fantastisk steelbandmusik, massor av glada seglare och häftig dansuppvisning. 

På söndag siktade vi äntligen land igen. Dagens ritual, att markera vår position på sjökortet, blev extra uppsluppen. Sista biten innan ankomst gick vi för motor. La Graciosa ingår i ett marint naturreservat med stränga bestämmelser om vad man får och inte får göra. Egentligen måste man ha tillstånd i förväg för att lägga till med båt. Men vi hade tur, det var den vänliga hamnpolisens dag och vi blev anvisade en ledig plats vid en ponton. Turbåtar löpte in och ut ur hamnen hela dagen med horder av turister från Lanzarote, Gran Canaria och de andra öarna. Sandstränderna är enorma, så någon trängsel blev det inte.

Måndag morgon hade vi skeppsråd och kom överens om att stanna här en dag extra för bad och ledighet. Återigen är det vädret som bestämmer. Natten till fredag väntas hård sydlig vind, dvs motvind. Innan dess vill vi vara framme i Las Palmas, dit det tar ungefär ett dygn. Alltså avsegling härifrån först på onsdag.

Lanzarote till vänster, La Graciosa till höger.

Vi har seglat till Kanarieöarna! Fram med bubblet!

La Graciosa tar bara emot ett begränsat antal övernattande besökare, och man får inte stanna länge. Vi fick tre dagar på oss.

Tidvattnet på mer än en meter gör stor skillnad.

Hamnbassängen är full av stora och små orädda fiskar. Fiske är förbjudet här. En kväll såg jag en jättestor (1,5 meter/diameter) rocka makligt flaxa iväg mellan stranden och pontonbryggan.

Även de som ligger på svaj måste ansöka om tillstånd. På den långa sandstranden inte en fimp, inte ett godispapper, inte en plastflaska i sikte. Underbart!

Inga asfalterade vägar, bara sand. Byn kändes mexikansk. Enstaka jeepar och lastbilar och massa mountainbikes för uthyrning. Väldigt många barn! Undrar hur det är att växa upp här?

Internet är fantastiskt, överallt kan man hitta nya kontakter som kanske utvecklas till vänskap. Bente från Norge och hennes man berättade hur de tagit steget att våga segla till Kanareöarna utan någon tidigare långseglingsvana. Nu är vi vänner på Facebook!