Any day now, I shall be released.
Tomt i kalendern, ensam i huset, ändå blev det inte bra. I alla fall inte lika bra som Diktaren och inte i närheten av vad jag vill uppnå. Det blev vanilj. Det krävdes några dagars städande, flyttande av bokhyllor, läsande av favoriter (Åsa Larsson, Johan Theorin, Maj-Gull Axelsson). Ett par sena nätter med rätt mycket Marabou, Marianne och Bob Dylan på ensamhemmavolym. Men nu tror jag att jag har hittat tonen igen.
Kanske är det så att jag blir tvungen att börja från början varje gång. Att det helt enkelt inte finns några genvägar, trots synopsis och löpande intrigskiss och hjälpsam författarcoach. Det viktigaste jag lärde mig genom att skriva Diktaren kanske inte handlar om teknik och planering. Det kanske handlar om att skapande måste få ta tid. Att det är vägen som är det viktiga. Jag kanske måste skriva mig igenom lika många onödiga karaktärer och överflödiga sidointriger en gång till, för att komma fram till den glödande kärnan. Eller som konstnären svarade när han fick frågan hur han gjorde för att skulptera fram en elefant ur den oformliga lerklumpen.”Jag måste ta bort allt som inte är elefant”.
Nu har jag i alla fall ett städat och mysigt arbetsrum. Och jag har skrivit en inledning som jag är riktigt nöjd med. Hela tvåhundranittioåtta ord. Bara hundratjugotusen kvar. Soundtracket till boken är självklart. I see my light come shining.
Kommentarer
Vilket otroligt fint arbetsrum. Syns att du valt varje pinal med omsorg -eller??
Känner igen ryggsäcken.
Samt mig själv i det du skriver, när jag pluggade fanns det inte en enda ostruken handduk eller stökig låda!!!
Det är en process att skapa, vad det än är. Hjärnan är finurlig som gör flera saker samtidigt, den är bra på ”bakgrundsprocesser” när man städar eller stryker händer det massor i bakgrunden.
Lycka till med skrivandet, jag är nyfiken på det som komma skall..
Det där om elefanten är så rätt ????
Kram Annika
Tack Annika.:-) Ja, den kreativa processen är knepig. Så många gånger har jag upptäckt att det jag tror är motstånd och skrivkramp helt enkelt är en mognadsprocedur. Någonting behöver mer tid på sig innan det vill hämtas upp ur det undermedvetna. Ja, allt är noga utvalt i mitt arbetsrum. Jag gillar vackra saker, och saker som gömmer en berättelse. Kram Katinka
Kommenteringen är stängd.