Det är fortfarande ingen ordning på mina dagar.

Efter snart ett år som pensionär är jag alltjämt förvirrad. Jag som hade sån koll, sån struktur på vardagen förut. Tidiga morgnar med skrivande, långa promenader, tre dagar i veckan spinning eller gympa. Jag vill ha tillbaks det där!

Jag vinglar omkring i tillvaron, fladdrar från projekt till projekt, från uppgift till uppgift. Börjar spela bouzouki, seglar runt i grekiska övärlden, håller föredrag, signerar min roman i olika bokhandlar, börjar lära mig att bokföra själv, engagerar mig i Kryssarklubbens medelhavsgrupp, producerar fotoböcker, läser tre romaner samtidigt, startar ett ljudboksprojekt, målar porträtt i olja, seglar till Las Palmas. Samt skriver på min andra roman, med allt vad det innebär av research, besök på museum och i tidningsarkiv och samtal med gamla människor.

Jag försummar barnbarnen, de träffar inte mormor/farmor oftare idag än när jag jobbade heltid. Jag hinner aldrig vara med på några uckespelningar. En annan sak jag försummar totalt är motion. Nio månader nu, i stort sett sittande. Nio månader räcker för att skapa en helt ny kropp, som alla vet.

Hur blev det såhär? Jag är ju äntligen fri. Inget ansvar, inga krav, inga mail, ingenting. Hela dagarna att disponera efter eget val. Vad såg jag framför mig de där långa åren när jag längtade så intensivt till den här tiden? Jo, jag minns. Jag drömde om tidiga skrivmorgnar framför datorn, långa inspirationspromenader, gym eller spinning tre gånger i veckan…

Obruten tid. Planering. Heliga förmiddagar. Facebookförbud. Innerst inne vet jag hur dagarna borde ordnas. Det är jag själv som förvandlar livet till plockepinn och saboterar friheten. Nu tar jag en lång promenad ner till Bua brygga och runt Kattemyra, låter hjärnan ostörd sortera upp i röran.

Rubriken är lånad från favoriten Bodil Malmstens bok ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”.

Fotografera hinner jag inte heller med längre. Den här bilden tog jag i alla fall med mobilen i förrgår natt  när månen lyste så fantastiskt och röken steg upp ur skorstenen.

Blir det någonsin klart, det här porträttet?