Det har gått ett år sedan releasefesten för Diktaren. Mitt livs roligaste dag, näst efter bröllopet med Odd. Jag borde sammanfatta det här året, tänkte jag igår. Göra ett slags bokslut. Vad har hänt, förutom att min första roman kom ut? När blir nästa releasefest?

Stopp där, vänta lite, en sak i taget. Alltså. Vad har jag gjort under det här första året som pensionär och arbetsbefriad? Seglat fyra månader i Grekland. Marknadsfört Diktaren, sålt och signerat boken i bokhandlar och på mässor. Talat in den som ljudbok. Uppfyllt drömmen om att segla till Kanarieöarna. Börjat lära mig spela bouzouki. Målat porträtt. Blivit farmor igen. Skrivit seglingsartiklar och fått ett fint pris. Byggt ett gästhus som snart är klart. Hittat en bra skrivcoach, påbörjat nästa roman, gjort massor av research, skrivit en detaljerad synopsis.

Varför är jag inte nöjd? Därför att piskan fortfarande hänger på väggen. Prestationspiskan. En läsare undrar: När kommer nästa bok? Andra författare, som började skriva samtidigt som jag, kommer ut med sin fjärde roman. Och jag hugger direkt, får idiotiska skuldkänslor för att jag beskär rosorna när jag ”borde” skriva. I alla skrivarhandböcker och på alla författarsajter är nämligen det första och viktigaste rådet: Prioritera! Försaka, dvs välj bort även det roliga – trädgården, familjen och eventuella andra intressen! Gå in i en bubbla och bara skriv! 

Diktaren skrevs medan jag fortfarande arbetade. Utan de där råden om att prioritera! hade det inte blivit någon bok. Det tog ändå fyra år. Jag tog ledigt i perioder och reste till Las Palmas där jag skrev maniskt hela dagarna och knappt pratade med en enda människa. Stängde in mig i en lägenhet eller satt på Cafe Suecia och skrev. Reste hem och skrev om, under tidiga morgnar och helger. Jag räknade ut hur många böcker jag skulle kunna hinna med innan jag blev gammal och senil. Alldeles för få. Jag drömde om pensioneringen. Jag ville ha en karriär till. Ta igen den där tiden som gått åt till att driva företag när det egentligen var författare jag alltid velat bli.

Det är dags att sluta budgetera och bokföra timmarna. Jag behöver inte längre skriva tidrapporter. Det jag gör behöver inte löna sig. Ingenting behöver bevisas eller rättfärdigas. Min andra bok kommer att bli färdig, i sinom tid, men inte på bekostnad av bouzoukin, båten, barnbarnen, böckerna och måleriet. Eller rosorna, för den delen.

Fint pris från Kryssarklubbens Medelhavssektion.

Mitt livs alla konstverk. Jag målar lika långsamt som jag skriver!

”Ångrar du dig?” undrade min son härom dagen, apropå yrkesval och ett samtal om livet som entreprenör, där det egna företaget alltid måste prioriteras, både vad gäller tid, pengar och mentalt engagemang. Det kom lite hastigt på, så jag mumlade väl något om att nja, njäe, jo kanske lite. Frågan är så hypotetisk, och dessutom lite känslig. Åtminstone för mig. Nu när jag har facit av mitt moderskap, ser vad som satt spår hos barnen i form av både beundran och avståndstagande.

Men nu har jag hunnit tänka efter, och jo, jag ångrar mig. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag inte låta mig jagas av prestationskrav, inte hetsas att vara så duktig och kompetent,  inte låta mig fångas i ett konsumtionsmönster som krävde så mycket pengar. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag faktiskt välja ett helt annat yrke. Ett som var osäkrare, sämre betalt och friare. Ett som gav utrymme för mera tid för barnen och mig själv, och som krävde mindre restid till och från jobbet.

Men vad hjälper det att ångra. Det enda man förhoppningsvis kan påverka är framtiden.  Om tjugo år slipper jag i alla fall ångra att jag inte blev författare, inte seglade till Medelhavet, inte lärde mig spela bouzouki, inte satsade på att vårda kärleken så länge jag hade den.

Självporträtt 2010. 60 år och ganska vidbränd.

Selfie 2017. 66 år och ganska cool.