I backspegeln.
”Ångrar du dig?” undrade min son härom dagen, apropå yrkesval och ett samtal om livet som entreprenör, där det egna företaget alltid måste prioriteras, både vad gäller tid, pengar och mentalt engagemang. Det kom lite hastigt på, så jag mumlade väl något om att nja, njäe, jo kanske lite. Frågan är så hypotetisk, och dessutom lite känslig. Åtminstone för mig. Nu när jag har facit av mitt moderskap, ser vad som satt spår hos barnen i form av både beundran och avståndstagande.
Men nu har jag hunnit tänka efter, och jo, jag ångrar mig. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag inte låta mig jagas av prestationskrav, inte hetsas att vara så duktig och kompetent, inte låta mig fångas i ett konsumtionsmönster som krävde så mycket pengar. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag faktiskt välja ett helt annat yrke. Ett som var osäkrare, sämre betalt och friare. Ett som gav utrymme för mera tid för barnen och mig själv, och som krävde mindre restid till och från jobbet.
Men vad hjälper det att ångra. Det enda man förhoppningsvis kan påverka är framtiden. Om tjugo år slipper jag i alla fall ångra att jag inte blev författare, inte seglade till Medelhavet, inte lärde mig spela bouzouki, inte satsade på att vårda kärleken så länge jag hade den.
Självporträtt 2010. 60 år och ganska vidbränd.
Selfie 2017. 66 år och ganska cool.
