Finns det en bergstopp med en liten kyrka högst upp, då måste vi dit. Så vi klättrar och kliver, ibland på smala, snubbliga  getstigar där stickbuskar sveper över benen. Det är alltid värt besväret.

Utsikten över viken och bort mot Kalymnos var filmisk, och atmosfären runt det lilla kapellet sådan att vi kunde stannat i timmar om vi inte varit så hungriga. Doften av vild timjan nu kommer för evigt att vara kopplad till musiken från hundra getbjällror, skällande hundar, galande tuppar och kuttrande duvor.

Lefteris Soulos och hans fru Evelyn äger och driver Aloni restaurant precis vid stranden. De gula bojar de har lagt ut i vattnet är nästan alltid upptagna av seglare från hela världen, restaurangen är populär. Vi ligger här för tredje natten och har hittills sett flaggor från Tyskland, Belgien, England, Frankrike, Australien, Turkiet och USA.  Alla grönsaker och rotfrukter som står på menyn odlas av familjen. Vi råkade komma förbi när potatisen just togs upp av Lefteris och fyra grannar. Vi stannade för att titta och fick inte gå därifrån utan en rejäl bärkasse full. Vi försökte betala men märkte att det inte var läge att propsa på det. På bilden rensar Lefteris nyskördad horta, ungefär som spenat.

En sandstrand måste underhållas. Undrar om sommarbadarna är medvetna om det? Jag hade då inte tänkt på det tidigare.

Lilla Kymi taverna med de röda bojarna äger bara tre strandparasoller och några få solstolar. Men de har å andra sidan egen fiskebåt i familjen.

Getbjällror klonkar, hundar skäller och det luktar fränt från skräpbrasor i land. Det städas och målas inför turistsäsongen. Basttak lagas, strandstolar ställs fram. Stora säckar står på stranden, fyllda med hopsamlat sjögräs som vinterstormarna drivit upp i decimetertjocka mattor ovanpå sanden. Semesterfirarna som kommer hit om en månad märker inte allt arbete som ligger bakom bilden av det grekiska paradiset.

Vi ligger i vår favoritvik Xerokambos på Leros, även kallad krabbmadonnans vik efter kapellet på klippan. När vi var här i höstas fick jag en jättefisk på kastspö från båten. En guldmakrill, eller mahi-mahi. Vikens minsta taverna tillagade den åt oss, vi hade mat i tre dagar. Nu ler ägarinnan igenkännande när vi kommer och öppnar kylskåpet så att vi får välja mellan de fem dagsfärska fiskar som ligger där på ett fat. Vi bestämmer oss för bläckfisksallad till förrätt, följt av en stekt Mullet med potatis. Plus ett halvt kilo vin. Jo, hon säger så. Ett halvt kilo vin.
Vi är kvällens enda gäster. Ägarfamiljen röker och grälar vid ett bord längre in framför den obligatoriska storbildsteven där det spelas nån form av match. Ellem ligger förtöjd en bit ut, vid en av fem bojar utlagda av vår taverna. Framför restaurangens uteservering löper vägen, där brödbilen och grönsaksbilen stannar på morgonen. Ungerfär som Hemglass. Framför vägen finns en smal strandremsa och en liten betongbrygga dit man ror med gummibåten, och där ägarfamiljens fiskebåt lägger till. På den grunda havsbotten ligger dagens fiskrens och två kasserade, mindre rockor som havsmaskar och krabbor börjat äta på. En bit bort ligger gula bojar som ägs av den större tavernan, längre in i viken. Där finns solstolar, parasoller, glasskiosk och en bredare badstrand. Det är gratis att lägga till vid en boj, men det är underförstått att man äter på tavernan som tack. Eftersom det är lugnare att ligga vid en boj jämfört med att ligga för ankar, väljer vi såklart bojen.
Vi lämnade motvilligt vackra och vänliga Lipsi vid lunchtid, seglingen hit tog ca fyra timmar och vi hade fin vind nästan hela tiden. Nu siktar vi på att vara på Kos på onsdag för att kunna ha några dagars marginal till hemresan norrut. Då måste vi räkna med nordvind och motorgång.

Firren från förra året.

Kvällsbild från idag.

Det blåser envist sydligt. Alltså ligger vi kvar i den mysiga hamnen på Lipsi. Eller Lipso, som det står i sjökortet. (Man vänjer sig vid att det finns minst tre sätt att skriva och två sätt att stava samma namn på öarna. Fast bara ett sätt att uttala, vilket aldrig är det man först gissar på.)
Sedan vi lämnade Samos i tisdags har vi tagit oss hela trettio sjömil. Ger inga prestationspoäng. Men vi har seglat hela tiden, det är huvudsaken. För nu styr vi dit vinden blåser, om den blåser dit vi vill. Ligger still när den går emot. Ligger still ibland i alla fall. Målet är Kos, och sedan vända tillbaka till Samos. Vi ska vara hemma på Flatön till midsommar.
Ju närmare sommaren, desto mer och starkare blåser det från norr. I juli och augusti blåser den nordliga Meltemin så hårt i den här delen av Egeiska havet att man i långa perioder bara kan segla några timmar på förmiddagen och ofta inte alls. Det är perfekt att vara pensionärsseglare och kunna plocka de finaste månaderna före och efter turistinvasionen, när det blåser lagom och grekerna är som vänligast.

Vi har lärt oss att lägga till med aktern mot bryggan. Även när det inte finns mooringlinor utan man måste lägga ut ankare. Det känns lite som att sitta på cafe, och det är trevligt när folk som går förbi hälsar. På tyska, franska eller grekiska. 

De hopfällbara Stridacyklarna är kanske vår bästa investering. Lätta, rostfria och tåliga. Här på utflykt till norra Lipsi. På kullen bakom syns tydligt hur kalt det blir där getterna betar.

Agathonisi, den lilla ön bara fyra timmars segling från Samos. Här provade vi första gången tekniken att ankra och dessutom förtöja med en lina iland. 

Inga färgkombinationer är förbjudna på fiskebåtar i Grekland. ”Den ser ut som en bakelse”, sa jag till ägaren, och han log förnöjt.

Våra nyfunna vänner norska Janita ”Samos ängel” och grekiske Andreas och deras Mayflower, en svenskbyggd Ö10 som de just seglat hem till Samos via Donau och håller på att rusta till originalskick. De firade 21-årig bröllopsdag på Lipsi och bjöd oss på ouzeri på kvällen.

Nybakade scones är en baggis även om man inte har ugn ombord. ”Burkugnen” Omnia fungerar ovanpå gasspisen, och i kombination med silikonformar blir det riktiga födelsedagsscones.

En älskad familjemedlem har fått tillbaka livet och är nu hemma från sjukhuset, med en ny kamrat inopererad i kroppen. En sorts personlig hjärtstartare som känner av om det blir stopp igen. Det kallar jag sjukvårdskonst. Kram till alla som brytt sig och skickat omtankar på bloggen och facebook!

Själv är jag alltså i båten på Samos igen, efter två veckors mormorstjänst i Göteborg medan barnbarnens pappa låg på sjukhus.  Med nyrenoverad motor, blankputsad upp till vindexen, låg Ellem och kluckade av iver att få kasta loss och komma ut på havet. Över en månad har vi legat i marinan nu, utan att komma iväg. Allt var äntligen klart för avfärd tidigt i morse, vi la till vid båtmacken på väg ut, skulle bara tanka diesel först. Det var ett år sen sist, tanken är kvartsfull fortfarande, men lika bra att fylla upp.

”Men va faaan!” (Odds favorituttryck börjar jag tro.) Tanklocket satt som fastgjutet. Alla knep, sprayer och verktyg användes under mer än en timme, utan framgång. Medseglare flockades för att hjälpa till. Mackgubben stängde in sig i sin lilla kiosk. Erbjudandet från en vänlig hjälpare att värma upp tanklocket med en gasolbrännare avböjdes artigt men bestämt. Jag hämtade Slatco, mekanikern. Han kom, provdrog, och bedömde att risken var stor för att tanklocket med skruvar, beslag och allt skulle dras loss från däcket om vi fortsatte. Odd måste demontera allt underifrån. Inte så lätt som det låter. För att komma åt måste man börja med att ta bort kylskåpet.

Detta kommer också att lösa sig. Vad betyder väl ett fastärgat tanklock, en krånglande motor och ändrade resplaner. Ingenting. Nu fick vi lite tid att träna backning in mot bryggan. Vi har hittills envisats med att göra som hemma och lägga till med fören, eftersom det känts enklast och man är mer ostörd i sittbrunnen. Nu har vi tänkt om, och tar seden dit vi kommit. Så svårt är det inte att backa in. Dessutom är det faktiskt trevligt att få mer kontakt med båtgrannar som går förbi på bryggan.

Den blå handduken är nedstoppad i tankröret under däck. Tanklocket med däcksfäste lyckades Odd till slut demontera underifrån med hjälp av avancerad båtyoga.

Att rädda någons liv förändrar ens eget. Kanske lika mycket som det förändrar den som överlevde. Det har jag inte förstått riktigt förut. Men igår fick jag kontakt med den som räddade livet på en av mina familjemedlemmar, och insåg att känslostormen och tankarna var lika omskakande för räddaren som för oss andra. Lyckan lika stor.
Livets värde blir så tydligt. Vad är värt något, i jämförelse? Att göra en resa, att skriva en bok, att äga ett hus eller en båt, allt blir futtigt i relation till att få ha sina kära i livet.
Jag tänker inte berätta om detaljerna, men det finns en viktig anledning som gör att jag ändå skriver om detta på bloggen. Det gäller en sak, som du och jag måste, MÅSTE, ta tag i. Nu, eller så snart som möjligt. Se till att du kan hjärt-lungräddning. Gå kursen igen, om du redan gått den. Öva igen, på en riktig docka. Du måste våga ta risken att knäcka någons revben för att rädda någons liv.

Den stunden det plötsligt händer, en alldeles vanlig dag, på en badstrand eller en gårdsfest eller i tvättstugan. Den dagen vill du inte se tillbaka på resten av livet och ångra att du inte hade lärt dig ordentligt hur man gjorde.

Tillfälligt avbrott i seglandet. Men livet fortsätter.

Det var en väntans dag. Motordelar hade skickats till Athen för bedömning och eventuell reparation. Vi hoppades att det skulle vara fel på dem, för det betydde att ett allvarligare fel kunde uteslutas.
Vi kunde ha stannat i marinan och fortsatt fixa. Båten är till exempel inte ordentligt städad inombords sedan vi startade. Gummiflotten är inte framtagen, nya solpanelerna inte monterade, oljekletet på aktern inte sanerat. Mitt manus inte skrivet. Med mera.
Men våra nerver behövde komma bort från båten, långt bort och gärna högt upp. Så vi hyrde en minibil och gav oss upp i bergen på västra Samos. På 370 m höjd, i slutet av en hisnande serpentinväg (tack Janita för att du varnade oss för att hyra scooter!) ligger Manolates. Det är en liten bergsby omgiven av vinodlingar, olivlundar, höga bergstoppar och med andra byar inom vandringsavstånd.
Detta är Mecka för vandringsturism, så någon levande åretruntby är det inte längre. De hus som inte är förvandlade till mysiga tavernor, keramikstudios och silversmedsbutiker har skyltar med Rooms to let/Zimmer eller For Sale. De flesta invånarna bor någon annanstans på vintern. Men det är så trångt, högt och svårtillgängligt att byn ändå har kvar sin genuina charm, det känns inte förstört av turismen, det är inte sönderrenoverat och inte uppköpt av folk med för mycket pengar. Vi köpte lokalproducerat vin i flaskor utan etikett, och åt världens godaste hemlagade glass.
Vi kombinerade delar av lederna M3, M4 och M2 så att vi kom tillbaka till Manoletes en annan väg, vilket tog oss nästan fem timmar. Vi var så rådbråkade och trötta efteråt att vi inte orkade laga middag i båten. Mobilen redovisade 17000 steg och 64 våningar. Men om vi blir kvar här längre vill jag tillbaka dit och vandra mer.

I lummiga fågelsångsraviner mellan bergen rann vatten som måste korsas hela tiden eftersom leden slingrade sig på än den ena sidan, än den andra.

Kanske fanns här ett boställe förr. Nu var bara apelsinträden kvar. Det blev en smaskig paus.

Utsikter går inte att fånga med mobilen. Men man måste försöka.

Vandringslederna är ursprungligen åsnestigar som användes under arbetet med oliv- och vinodlingarna.  Ibland är det så smalt och så brant att man inte förstår hur en åsna har kunnat ta sig fram. Inte just här dock.

Vi mötte Laban! Min barndoms älskade sköldpadda, och jag mindes exakt kärleken när jag klappade hans fula skalle. Dessutom såg vi ödlor och grodor. Men inga getter, konstigt nog, så mycket mat som det fanns för dem. Hela tiden vandrade vi i ett moln av fågelsång, vandringslederna kallas också för Nightinggale walks efter dalen nedanför Manolates.