8 maj. Efteråt.
Att rädda någons liv förändrar ens eget. Kanske lika mycket som det förändrar den som överlevde. Det har jag inte förstått riktigt förut. Men igår fick jag kontakt med den som räddade livet på en av mina familjemedlemmar, och insåg att känslostormen och tankarna var lika omskakande för räddaren som för oss andra. Lyckan lika stor.
Livets värde blir så tydligt. Vad är värt något, i jämförelse? Att göra en resa, att skriva en bok, att äga ett hus eller en båt, allt blir futtigt i relation till att få ha sina kära i livet.
Jag tänker inte berätta om detaljerna, men det finns en viktig anledning som gör att jag ändå skriver om detta på bloggen. Det gäller en sak, som du och jag måste, MÅSTE, ta tag i. Nu, eller så snart som möjligt. Se till att du kan hjärt-lungräddning. Gå kursen igen, om du redan gått den. Öva igen, på en riktig docka. Du måste våga ta risken att knäcka någons revben för att rädda någons liv.
Den stunden det plötsligt händer, en alldeles vanlig dag, på en badstrand eller en gårdsfest eller i tvättstugan. Den dagen vill du inte se tillbaka på resten av livet och ångra att du inte hade lärt dig ordentligt hur man gjorde.
Tillfälligt avbrott i seglandet. Men livet fortsätter.
