Det är +35C i skuggan och jag har skrivit fokuserat flera timmar. Äntligen! Utan att jag förstår varför fungerar det att gå in i skrivbubblan även om: 1. Borden i marinans uteservering är för höga, stolarna har obekväm sits och knäckande ryggstöd. 2. Bänken i båtens sittbrunn är för låg och har inget ryggstöd alls. 3. Musiken som spelas i uteserveringen är från någon sorts mindfullskiva. Olidlig. 4. Gubbarna vid bordet intill röker cigarr och pratar högt (tyska). Trots alla dessa fullgoda ursäkter att skjuta upp skrivandet till någon annan dag, så funkade det alltså.

Kanske beror det på att gårdagen var ett svårt kraftprov. Någon gång mitt i den genomsvettiga natten till idag stängde jag av väckningen som stod på sex, och lovade mig själv att vara snällare mot mig i fortsättningen.
Igår var det alltså resdag, och enda möjligheten att hinna med Samosflyget från Landvetter klockan 06.00 var att ta sista färjan från Malö klockan 02.00. Nio timmar senare klev jag ombord på en båt där teakdäcket glödde under fötterna. När jag öppnade dörren till doghouse och salong kändes det som om strålvärmen skulle bränna bort ögonbrynen.
Upp med luckor och dörrar, fram med solskyddsgardiner runt sittbrunnen, koppla el och vatten och öppna alla ventiler, sätt på kylskåpet, spola i toaletten och rensa bort den äckliga geggan i vattenlåset. Drick vatten! Drick mera vatten! Gå och bada!
Jag hatar att frysa, men värme av den här kalibern är skrämmande. Hjärnan slutar fungera, hjärtat skenar, svetten flödar från alla kroppsdelar, även händernas ovansidor. På fullt allvar tvivlade jag på att jag skulle ta mig den korta sträckan till stranden utan att börja koka. Att äntligen omfamnas ända upp till hakan av det stora, svala havet, iförd alldeles för liten bikini (vem bryr sig?), solhatt och solglasögon var en njutning som övergår allt, och då menar jag allt.
Igår tvivlade jag på den här planen att resa ner ensam till båten och skriva.
Idag har det lossnat.

Marinans lilla strand ligger alldeles vid inloppet, med klart och rent vatten och helt ostört. För det mesta är man ensam här. Under sommaren har den gjorts i ordning och fått tre parasoller med sköna stolar. Lyx! Bergen som syns till höger är Turkiet.

Nästan två månader utan ett enda blogginlägg. Inte har jag skrivit mycket annat heller. Vad har jag gjort? Umgåtts med barn och barnbarn. Hattat mellan olika impulser. Startat ett antal nya Projekt, typ ”kartlägg alla stigar på Flatön”, ”gör om växthuset till en bodega”, ”producera en CD av ljudboken”, ”sluta äta socker”, ”gör om alla rabatter till täckodlingar”. Två månader går fort när man tappat förmågan att fokusera.

Allt medan håret växer och blir mer råttfärgat för varje dag.  Jag har lovat mig själv att inte klippa eller slinga håret förrän råmanus till Målaren är färdigskrivet. Mitt korta, blekta vindrufs. Redan är det så långt att bara en liten slinga av luggen faller fram när jag drar allt hår bakåt, snurrar ihop stråna och klämmer åt med ett sånt där knutspänne i plast. Jag börjar så smått identifiera mig med min filifjonkanfrisyr. Tänk om de senaste tio årens solkyssta tantburr är ett avslutat kapitel? Tänk om det är stram selmaknut med gråa, dansande testar vid tinningen som gäller i fortsättningen? Vem har jag blivit?

Jag har visserligen hela berättelsen inne i huvudet. Alla konflikter, relationerna, vändpunkterna, slutet. Men så fort jag försöker sätta mig ner och skriva blir jag rädd att jag vet för litet om livet i ett fiskeläge i början av 1900-talet. Åt de verkligen rågmjölsgröt med sirap och vatten till frukost? Hur skötte kvinnorna sin underlivshygien utan rinnande vatten? Hur kunde man klara av åtta barn i ett rum och kök? Varifrån fick man pengar till kaffe och fotogen? Hur fungerade posten? Snart har jag lagt ner en förmögenhet på att jaga upp litteratur på Bokbörsen. ”Kvinnors vardagsliv på Klädesholmen”. ”Brunnar och butiker i gamla Fiskebäckskil”. ”Brev i Bohuslän berättar”. Jag läser hembygdsböcker, jubileumsskrifter, Schartaus predikningar, Lysekilspostens tidningsarkiv, släktforskningsböcker, Emilie Flygare-Carlens originalutgåva av ”Ett köpmanshus i skärgården” i fyra band. Jag läser Elin Boardys hjärtskärande ”Allt som återstår”, Ann Rosmans ”Havskatten” och Mats Wångblads ”Mormor, moster Sigrid och jag”. I kassaböcker från Britgens affär i Fiskebäckskil läser jag om priset på rofolja, krossocker, kängsnören och sirup. Jag försvinner i böcker om Zorn, Carl Wilhelmsson och dåtidens konstnärskollektiv, glömmer bort tid och rum i de bibeltjocka uppslagsverken där alla Fiskebäckskils hus, med födelse- och dödsår och livsöden för alla som har bott i varje hus, redovisas in i minsta detalj. Där står om rättstvister och testamenten. Oförätter och förlisningar. Dödfödda barn och inhysta fattighjon.

Allt går att ta reda på. Någon kommer att kunna säga: Sådär var det inte! Hur mycket jag än gräver i gamla brev och urkunder och försöker ta reda på hur det verkligen var,  kommer det jag skriver att vara FEL i någons ögon. Inte bara fel förresten. Lögn och förbannad dikt dessutom.  Där har vi nog ägget, som Don Frederico säger till Fröken Larsson i Taubes Invitation till Guatemala. Jag är helt enkelt rädd för min egen berättelse.

Fiskebäckskil ligger så nära min smärtpunkt. Jag kan fortfarande inte gå förbi det som jag räknar som mitt barndomshem. Det som är helrenoverat sen det såldes för ett par år sedan. Huset som byggdes 1901 till Justina och hennes mor, när Justinas nygifte bror ville ha det gamla föräldrahemmet för sig själv och sin hustru. Huset där Justina öppnade affär och bedrev klarskinnstillverkning i sjöboden. Huset där jag väcktes varje morgon av Vallys tändkulemotor som dunkade igång inför första turen till Lysekil. Nu är det omgjort till en kuliss i en idyllisk skärgårdsfilm. Med rakare vinklar, snickarglädje, ny fasad och ny entre´. Varför bryr jag mig om vad som kanske fortfarande är känsligt fastän hundra år har gått? Vad är jag rädd för? Varför släpper jag inte helt enkelt loss skrivlusten i en spännande deckare i historisk badortsmiljö, utan att det är så förtvivlat noga med detaljerna? Kanske är hela min berättelse inget annat än ännu ett terapeutiskt projekt, maskerat till spänningsroman med kvinnofokus. Fortsättning följer. Nu har jag i alla fall börjat skriva igen.

Dessutom. Det är hemskt med alla förväntningar. Nästa bok måste ju bli bättre, fast jag tycker att Diktaren är det bästa jag kan. Hade det varit lättare om jag inte fått så mycket beröm?  Idag lämnade jag tillbaka ett försenat lån, och när jag räckte fram tjugan för att betala böterna sa bibliotekarien: ”Förresten, jag läste Diktaren på semestern. Den var så BRA! När kommer nästa?”  Hjälp. Men utan de där förväntansfulla läsarna skulle jag nog ha gått till frissan för länge sen. Nu letar jag nya fina spännen på Glitter istället.