Det värsta hände, dagen innan mitt livs första författarbesök (på Varekils bibliotek) blev det  inställt på grund av att ingen hade anmält sig. Min väninna B messade och konstaterade ”vilken tur att jag kollade på nätet, annars hade jag gått dit”. Jojo. Själv visste jag ingenting. Först blev jag snopen, sedan arg, sedan besviken, men det gick över förvånansvärt fort. (Allt oftare känner jag igen min mamma i mig själv. Hon hittade alltid något positivt i allt hemskt som hände, vilket kunde driva mig till vansinne.) Men – jag lärde mig mycket av den här vurpan. Till exempel har jag nu ett bra föredrag i byrålådan. Jag fick en extra skrivdag. Och jag vet hur jag ska förhindra att samma sak händer igen.

För när jag tittade närmare på affischen som biblioteket tagit fram för att göra reklam för mitt framträdande, förstod jag direkt varför ingen anmälde sig. Det hade inte jag heller gjort.  ”fått mycket beröm för sitt stilsäkra språk” – vem bryr sig? Nu vet jag att jag måste skriva presentationen själv nästa gång. Och kolla med biblioteket att de inte har lagt in två författarbesök inom loppet av tre dagar, åtminstone inte på lilla Orust.

Science fictionförfattaren Emanuel Blume, som besökte Henåns bibliotek två dagar innan det var min tur i Varekil, hade skrivit en spännande och personlig presentation. Han lyckades locka en publik på hela sexton personer. Stjärnförfattaren Johannes Anyuru, som har skrivit bl a den omtalade ”En storm kom från Paradiset” och är överöst av litterära priser, talade för tolv själar häromsistens, tröstade bibliotekarien när jag ringde och undrade vad som hänt. Man vet aldrig vad det beror på, sa hon. Fast där håller jag alltså inte med.

Varför berättar jag det här på bloggen? Varför kryper jag inte in under skämstäcket och gömmer mig istället, över att jag vågade hoppas att det kanske skulle komma många? Jag har inget bra svar på den frågan. Eller jo, kanske. Jag är dålig på att skämmas över att shit happens. Kan det bero på att min pappa älskade att deklamera uppbyggliga rader av sina favoritförfattare? Den här till exempel: ”Det är skönare lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.” Verner von Heidenstam, nobelpristagare i litteratur 1916.

November är sedan länge inbokad för koncentrerat skrivande. Därför är det tyst på bloggen. Det går nämligen inte fort nog med manuset. Det blir inte bra nog. Jag har gått med i NaNoWriMo och har just nu ett beting på drygt 2000 ord per dag eftersom jag hittills inte klarat medelvärdet 1667 ord per dag. Det är alldeles för mycket för en långsam skribent som jag, som vänder och vrider och stryker och skriver om. Men jag SKA bli klar med råmanus till jul. Det kräver disciplin och fokus. Och mod. Mod att fortsätta skriva fast jag är missnöjd med hur det blir, mod att sätta mig över mitt dåliga humör,  strunta i sociala förväntningar, våga vara så superego som jag måste vara för att dygnets timmar ska räcka till för att tugga vidare på manuset. Ja, ja, jag vet att en pensionär borde ha all tid i världen.

Men för att mitt skrivande ska fungera krävs också långa promenader, styrketräning, musik, läsning, lyssna på radio (Märta Tikkanen!!!) bra mat på regelbundna tider och tillräckligt med sömn.  Ibland blir klockan halv fyra, som nu, innan jag ens har öppnat Scrivener. Där ligger manuset med alla scener fint och ordentligt uppradade från början till slut. Dåligt synopsis kan jag inte skylla på.

Nästa onsdag är det Författarbesök på Varekils bibliotek här på Orust. Det är jag som är författaren, och det är mitt första författarbesök på ett bibliotek. Hur gör man? Vad ska jag prata om? Signeringar har jag varit på många, i bokhandlar och på mässor. Men jag har aldrig stått och berättat om mitt skrivande en hel timme för en publik.  Tänk om ingen kommer? Tänk om det kommer jättemånga? Jag filar på min föreläsning, vänder och vrider och stryker…

För övrigt: Hurra! Efter lång tids letande på nätet och antikvariat fick jag äntligen napp. Den ojämförligt bästa boken om Carl Wilhelmsson, katalogen från utställningen på Waldemarsudde och Bohusläns Museum 2010. En dyrgrip som plötsligt dök upp på Bokbörsen för 145 kronor. Visst, den går att låna på biblioteket. Men just den här boken vill jag äga.