Varning för ett inlägg som bara intresserar viktnördar! (Och mig själv om några år.) Igår passerade jag mardrömsgränsen åt rätt håll. Nedåt. Nu väger jag drygt sex kilo mindre än vid annandagens uppvaknande. Jag har (ännu en gång) hittat rätt sätt att ta itu med min övervikt. Motivation, kontroll och fokus är nyckelord. Motivation är enkelt, förutom att den måste hållas aktiverad hela tiden. Den bygger på allt jag har att vinna, men också på medvetandet att jag det senaste året saboterat min hälsa och livskvalitet genom att äta fel och röra mig för lite. Det är ett återkommande självskadebeteende som jag äntligen har fått syn på. Jag får inte släppa motivationen ur sikte. Nu gäller det återstoden av dagen, bildligt talat. Kroppen orkar inte ställa om fler gånger om jag fortsätter motarbeta den. På Matdagboken på nätet finns andra i samma situation som jag. Anonyma medmänniskor i alla åldrar och av alla sorter. Det är ett sorts AAA för vikthaverister.

Kontroll är en annan anledning att Matdagboken.se fungerar för mig. Jag är ett kontrollfreak och har alltid varit, på gott och ont. Nu lägger jag om mina matvanor radikalt. Inget socker, inget bröd, minimalt med frukt. Bestämda mängder av protein, fett och kolhydrater, mat på bestämda tider.  Jag registrerar all mat jag äter. På MD bygger jag upp en egen matdatabank, med hjälp av Livsmedelsverkets register.  Jag lär mig laga mat efter nya recept. Varje morgon konsulterar jag min nya våg, som kommunicerar med mobilen och rapporterar vikt, andel kroppsfett, vatten, muskler m.m. Inte visste jag att det fanns sådana vågar för privat bruk, till överkomligt pris.

Fokus är det enda problematiska just nu. Mitt fokus räcker nämligen inte riktigt till för så mycket mer än viktminskningsprojektet. Min syster sa häromdagen att jag alltid varit så bra på att fokusera. Bestämmer jag mig för något så går jag in i uppgiften med all energi jag har. Jag blir helt enkelt som besatt, går in i en mental grotta och stänger om mig. Hennes kommentar gav mig en tankeställare. Hon har rätt. Men det är inte enbart positivt att vara funtad på det sättet. Min förmåga att fokusera gör att jag försummar allt som ligger utanför fokus för tillfället. Det kan gälla familjen, jobbet, trädgården eller vad som helst. Multitasking är verkligen inte min styrka. Därför går skrivandet av det sista, korta scenerna i manus väldigt trögt, därför har jag har inte lyft ner varken bouzoukin eller ucken från väggen sen i julas, och en massa andra saker som jag borde göra blir helt enkelt liggande.

Nu har jag i alla fall skrivit ett blogginlägg, så att jag i framtiden kommer ihåg vad som hände i början av 2018. Snart kommer jag nog ut ur grottan. Det handlar bara om en anpassningsperiod.

Undrar kanske någon var jag håller hus? Man kan ju alltid hoppas… Inget nytt på bloggen sedan i november. Så länge har jag inte varit tyst här på flera år. Fram till sommaren bloggar jag varje dag på Matdagboken.se Anonymt. Jag vill helst bespara dig det jag skriver där, men själv är jag väldigt glad att ha hittat dit. Men jag hinner inte med den här bloggen också.

Det hände nämligen något i december. Jag ställde mig på vågen. Och insåg att jag vägde tjugo kilo för mycket för mitt eget bästa. Tjugo kilo! Jag ställde mig på vågen därför att jag kommit underfund med att jag egentligen inte mådde bra alls, och faktiskt inte hade gjort det sedan den där hjärnsmällen i mars 2017, och magsåren som kom efter det. När doktorn rådde mig att sluta med 5-2, som passat mig så bra i flera år, skenade ätandet och därmed vikten, och snart hade jag ont överallt och svårt att röra mig som jag ville. Fyra olika mediciner om dagen, var det jag?

Nu har jag redan gått ner fem kilo och är snart under mardrömsgränsen som jag aldrig skulle passera. Det är inte svårt egentligen, inte tråkigt heller, men det slukar fokus och tid. Motivation också såklart, men den var inte svår att skruva upp när jag insåg hur min framtid ser ut om jag inte gör något. Jag fyller snart 68. Min kropp har hittills i livet varit tillåtande, ursäktande och självläkande, och jag har tagit det för givet. Nu önskar jag mig minst femton hyfsat aktiva år till, med bergsvandringar, dans, vilda barnbarnslekar och segling. Det kan jag glömma om jag kör på som hittills. Men från Annandagen 2017 gäller nya förutsättningar.

Hjälp mig gärna genom att hålla tummarna för att jag kommer i min gamla brudklänning efter midsommar. Att jag lyckas bli medicinfri innan årsskiftet. Och att jag lyckas komma ut med nästa roman under hösten. Den är faktiskt på god väg, råmanuset blir klart denna veckan (kors i taket).

Det är förresten inte hela världen om det dröjer ett tag till. Livet är så mycket mer än att skriva böcker.