Fyra timmar i flyktinglägret på Samos.

Kanske har ännu en gummiflotte i skydd av mörkret lyckats smita förbi den turkiska kustbevakningen i natt. I så fall har män, kvinnor och barn antingen tagit sig iland själva eller plockats upp av den grekiska kustbevakningen och befinner sig nu i lägret på andra sidan ön. I frihet och säkerhet, åtminstone i jämförelse med vad de flyr ifrån.

Turisterna är rädda för flyktingarna. Många väljer att semestra någon annanstans, vilket drabbar lokalbefolkningen hårt. Turismen är Samos kroppspulsåder. Vad är de rädda för, undrar jag. Jag har knappt mött en enda flykting sen vi kom hit 2015. Lägret i berget ovanför Samos stad är överfullt, de flesta får röra sig fritt ut och in, men vart ska de ta vägen? Alla väntar, på uppehållstillstånd, på att omplaceras av UNHCR, på att få fortsätta sina liv.

En bekant till mig ville veta om det är mycket bråk och stölder på ön? Jag förde frågan vidare till en ortsbo, som skrattade och svarade: ”De enda som stjäl är turisterna! Mina stentavlor på husväggen försvinner varje sommar!”

Idag har jag varit i lägret tillsammans med Janita, barnsjuksköterska. När vi kom dit var kön redan lång utanför containern som rymmer hennes lilla hälsostation. Den bemannas och bekostas helt av volontärer, och fungerar som en sorts avlastning och filter till den statliga läkarmottagningen som några dagar i veckan är öppen i containern bredvid.
Janitas små patienter fick näsdroppar, hostmedicin, febernedsättande och i några fall antibiotika. En liten pojke med misstänkt bråck skickades vidare till läkare nästa dag, en öronpatient fick antibiotika, några diarre’patienter fick instruktioner och stjärtsalva, en liten flicka befriades från sex stygn på underarmen, efter att först ha fått bedövningssalva. Alla vägdes, blev tempade, lysta i öronen och lyssnade på lungorna. Många föräldrar fick febertermometrar. Noggranna journaler skrevs och kopierades.

Imorgon är det en frivilligarbetande barnmorska som har mottagning i containern. Janita tar emot de minsta barnen tre dagar i veckan. Jag fick vara med om fyra intensiva och omskakande timmar som tillfällig assistent, hålla bebisar, trösta syskon och handräcka när jag kunde.
Utan insamlade pengar från oss i Sverige och Norge skulle detta inte fungera. Allt från gosedjuren som tröstar rädda patienter, bedövningssalva, plåster, alvedonsuppar, modersmjölksersättning, nya flasknappar, antibiotika etc etc  bekostas av pengar som samlas in av två facebookgrupper och Janitas norska vänner. Det är både hemskt och underbart att tänka på.

På måndag ska jag få träffa en syrisk fyrabarnsfamilj som bor i tält, och vara med på friluftsskola som bedrivs av Samos volunteers.

Medan storasyster undersöks…

Ikväll har vi sjösatt. Livet är fullt av kontraster. Det är OK, man får försöka göra det lilla man kan, så gott man kan. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa några.

Turkiet. Så nära.