Igår, lördag 28 april, tog vi oss runt till Astipalias sydsida och huvudorten Skala. Hit går det färja. Fiskehamnen och gästhamnen ligger bakom en skyddande pir med butiker och cafeer längs med kajen och ett slott byggt på 1300-talet på bergstoppen ovanför. Choran, den vita byn som klättrar runt slottet, är fortfarande bebodd.

Här kan man fantisera om att ha en skrivarlya… Människorna under det osmanska väldet levde i ”beskydd” av pirater, och en gång om året kom de turkiska herrarna och tog upp skatt. 1912 kom italienarna och ockuperade ön, sen kom tyskarna och engelsmännen. Krigshistoria är inte min specialitet, men jag kan föreställa mig öbornas förtvivlade ”Varför?”. En obetydlig ö mitt i havet, bebodd av ett så litet antal fiskare och getbönder att turkarna under en period lyckades utrota allihop, och nya människor fick flyttas dit från närliggande öar. Varför kunde de inte lämnas ifred med sina fiskenät och sina getter?

Idag har gyttret av hus och gränder spridit sig från choran där uppe, ut över berget och ända ner till vattnet. Trafiken är minimal, mest scooters, atmosfären loj och vänlig. Alla väntar på turisterna. Vi känner oss ungefär som de första strandskatorna hemma, uppmärksammade och välkomna. Här finns Inte så mycket souvenirbutiker som på Samos, inget partyställe, hit kommer nog mest backpackers och båtluffare. Ikväll har det varit ett stort barnkalas med ballonger, tjo och tjim i pizzerian som ligger längst ner i hamnen, bakom en  lekplats. En pappa passade på att övningsflyga sin drönare bland rutschbanor och gungor.

Vi ligger tryggt innanför piren med både el- och vattenkoppling och bra internet. Nu blir vi inblåsta ett par dagar. Nästa skutt över Medelhavet går till Amorgos, tio timmars gång mot nordväst. Då vill vi inte ha motvind.

Idag, söndag, gör vi inte så mycket. Odd monterar en extra fläkt på kylskåpet, jag ska tvätta kläder på kajen, nu när vi har tillgång till vatten, det blir en långpromenad och så matlagning förstås. Nånting med köttfärs och vitkål. Och gärna med getmjölk som en ingrediens. Chokladpuddingen ska jag också försöka få till.

Astipalias kustlinje vill man inte vara nära i oväder.

Men sen kommer man runt hörnet och in mot hamnen. Slottet och choran högst upp på berget till vänster.

Titthål mot hamnen uppe i slottet. Ellem ligger i mitten nere vid piren.

Myskväll i sittbrunnen igår. 

Igår låg vi kvar i viken i Astipalia och inväntade mindre vind, för att kunna ta oss vidare till öns sydsida. Vi behöver handla och fylla på färskvatten. Fast mjölk behöver vi inte köpa på ett tag. På morgonen körde Odd in till land i jollen för att rasta Sigge, och kom tillbaka med en jätteflaska getmjölk, ett kilo getost och två apelsiner. Han hade tittat in till getbonden som höll på med morgonsysslorna i skjulet ovanför tavernan, och fick inte gå därifrån utan dessa presenter. Betalning var det inte tal om.

Jag vet att en sån ost, Graviera, kostar 14€ per kilo, så något måste vi bara ge tillbaka. Vilken tur att min gamla orörda godisgömma med Marianne fanns kvar under durken! (Nu ligger där bara en ensam påse Polly, men jag är osäker på kvalitén efter ett år i båten?) Getbonden, som inte kunde ett enda ord engelska, blev mest generad över gengåvan och hällde genast upp en hel flaska getmjölk till, samt gick ut i hönshuset och hämtade åtta nyvärpta ägg.

På kvällen tog vi jollen in till tavernan för att vara lite sociala. Jag tog med min baglama i ryggsäcken, ifall det skulle bli läge för musik. Enda gästerna förutom oss var getbonden och hans pappa, två väldigt gamla tanter med käpp, samt ett engelskt seglarpar från den andra båten i viken. Vi beställde greek salad och octopus salad. Tavernadamen kunde några ord engelska och charmade Sigge totalt, vilket är ytterst ovanligt. Hon serverade honom små godbitar ur handen och tillät inte att han stod bunden vid vårt bord, han gick fritt i hela restaurangen, ut och in i köket och mellan borden där gästerna satt. Efter att ha rådgjort med tavernadamen beställde Odd in en stor ouzo och chips till getbonden. Han höjde glaset mot Odd och muttrade något med antydan till ett blygt leende, men vi såg honom inte dricka något på hela kvällen. Alla såg på teve, någon musik var det inte tal om och jag var för feg för att plocka upp mitt instrument. Vi pratade med våra anrkingsgrannar, det äldre engelska paret på Wight Egret, en Moody37. Ibland är det så skönt som omväxling,  med människor som inte har dubbelt så stor båt som vi. När vi skulle gå, kom tavernadamen med en halv brödlimpa i en påse, så att vi skulle ha till frukost. Är det konstigt om man älskar Grekland?

Vad tar man sig till med tre liter färsk getmjölk? Jag har proppat in två fulla, små colaflaskor i frysfacket, och en halv liter har vi nog redan gjort slut på eftersom Odd tyckte det var supergott till gröten och vi båda gillade den i kaffet. Men vi har ändå alldeles för mycket kvar. Chokladpudding kanske? Det börjar uppstå en längtan efter dessert. Om jag tar getmjölk istället för vispgrädde, och lägger till gelatin?

Kolla på den här videon när alla getterna kommer rusande till kvällsfodringen! Ellem syns på slutet i viken bakom, och getbonden skymtar också. https://www.youtube.com/watch?v=EiBjeMToIog&sns=em

Nu kan jag bocka av mitt motivationsmål att kunna vandra obehindrat i de grekiska bergen. Igår tog vi en långpromenad på en stenig stig. 6000 steg rakt uppför berget och lika många ner igen. Jag kunde ha gått dubbelt så långt, vilken lycka! Fin utsikt och ett fint möte med en gumma på väg att hämta vatten med sin åsna. Båten är en tidsmaskin!

Sigge måste rastas. Ofta!

Far och son silar getmjölk. Minst 60 liter per dag tror vi.

Mjölkproducenterna. De vackra bjällrorna väckte stort habegär. Vissa var tredubbla.

Sigges nya favorit.

Möte med ett annat århundrade på bergspromenaden. Alla har inte vatten i kranen.

Vi skulle alltså gå från Patmos västerut mot den lilla ön Levitha som ligger ligger fem timmars gång rakt ut i Egeiska havet. Det finns inga räddningsplankor på vägen, inga andra öar att gå in till om vinden plötsligt skulle öka. Det blir fort höga vågor, eftersom havet ligger öppet nästan ända upp till Thessaloniki, där Medelhavet tar slut.
Ellem är stabil, sjövärdig och välutrustad, vi är utbildade och hyfsat erfarna, vädret såg bra ut för de närmaste dagarna. Ändå kunde jag inte sova natten till onsdag, efter äventyret med motorn. Hjärnan spelade upp alla möjliga hemska scener med stormigt hav, monstervågor och man överbord.

Så onödigt! Överseglingen till Levitha gick som en dans, vi hade fin slör och inte mycket sjögång, gjorde nästan sex knop i medelfart vilket är bra gjort av Ellem. Det enda som var lite pirrigt var att stänga av motorn när vi hade satt segel. Tänk om den inte skulle starta igen?

Även natten på Levitha låg jag sömnlös helt i onödan. Kastbyar slet i riggen, vindmätaren ryckte ideligen långt förbi tio meter per sekund och det gungade betänkligt fast vi låg förtöjda inne i en helt avskild, naturlig hamn. Redan på kvällen ändrade vi våra planer och bestämde att gå med vinden söderut nästa dag, istället för västerut. Om det skulle bli möjligt att fortsätta alls.

När solen gick upp gav vi oss av. Så snart vi kom ut på öppet hav förstod vi att den stökiga natten berodde på fallvindar som rinner ner för de omgivande bergssidorna och förvandlar hela hamnen till en slags vindtunnel, fast den ligger på läsidan av ön. Säker och skyddad för vågor, men ändå väldigt blåsig. Dagens etapp, från Levitha söderut till ön Astipalia, innebar fem timmar med jämn och fin slör hela tiden och vindar mellan 5-8 meter per sekund. Helt idealiskt. Jag hade kastat bort ännu en natts god sömn helt i onödan. Varför kan jag aldrig lära mig?

Natthamnen här på Astipalia är osannolikt fridfull. Viken kröker sig in mellan bergen som en liten insjö, här finns bara en taverna och ett par hus där det bor fiskarfamiljer och/eller getbönder. Allt som hörs är tuppar som gal, duvor som kuttrar och så getbjällror i hundratal, alla med olika klang. När getterna ska mjölkas för kvällen kommer de springande alla på en gång. Konserten som uppstår är obeskrivlig.
Motion blir det däremot inte mycket med sedan vi lämnade Samos. Jag förstår inte vart tiden tar vägen när man seglar. Jag har styrketränat lite i sittbrunnen med hantlarna, gått korta promenader, verkligen inget att skryta med. När vi kastat ankar och kommit i ordning blir jag väldigt trött och måste vila en stund, jag vet inte vad det beror på. Kanske rör man sig mer än man tror, för att parera båtens rörelser?

Rutten hittills: Samos – Arki – Patmos – Levitha – Astipalia-

Viken Vathi på norra Astipalia som den ser ut i pilotboken.

Viken i verkligheten, Ellem som en prick längst bort.