Nu gör jag en carlgustaf. Jag vänder blad. Det som är oskrivet om vårens segling får förbli det. Förhoppningsvis kommer minnet av de sista, sköna dagarna i Galatas tillbaka när jag får tid att fixa bilderna och göra fotoboken ”Med Ellem i Grekland hösten 2017/våren 2018.” Det är inte bråttom, bilderna finns i kameran och texterna i bloggen.

I sex månader har mitt huvudfokus varit omprogrammering av kost- och motionsvanor. Det mesta jag har av viljestyrka och energi har satsats i projektet Viktnedgång och träning. Tjugo kilo minus till midsommar var målet jag satte upp annandag jul, en dag när jag insåg hur dåligt jag mådde. Igår vägde jag in, helt enligt plan. Nu är det dags att skifta fokus. Jag har en roman att skriva klart.

Två dagar innan midsommar fick jag feedback på råmanuset till Målaren. Jag har gjort mitt bästa för att glömma det under åtta veckors segling, för att få distans. Min lektör Lennart Guldbrandsson och jag träffades på det vanliga fiket, i den vanliga soffan. 440 sidor. Som alltid hade Lennart massor av kloka frågor, synpunkter och råd, och som alltid blev jag hjärntrött efter bara tre timmar. Jag vet inte om det är åldern, eller sviter efter utmattningssyndromet för många år sedan. Hur som helst är det inget att göra åt. Mina koncentrationsmuskler är tillbakabildade och orkar bara max tre timmar.

Romanprojektet ställer helt andra krav än viktprojektet. Jag måste prioritera om hur jag disponerar min tid. Mat, motion och träning är inte förhandlingsbart, inte heller umgänge med barn och barnbarn. Gästhuset måste bli klart, några timmars målning varje dag vill jag hinna med. Facebook går bort. Trädgård går bort. Inga nya bokningar i kalendern får tillkomma. Bloggen får komma i andra, eller sista hand.

Fast, vad vet man om framtiden? Planer är bara besvärjelser.

Efter den första korta promenaden runt hamnen på Spetses var jag beredd att lämna ön direkt. Allt var så förutsägbart och påminde så mycket om en turistfälla. Gamla hus och hamnmagasin ombyggda och dekorerade till romantiska filmkulisser. Boutiquer med dyra smycken och ännu dyrare designerkläder, restauranger med menyer där alla förrätter kostade över 10 € och standardrätten Fried Calamares, som är en bra prisbarometer, gick på 17 €. Inga vanliga affärer. Hamnen helt överbelamrad med charterbåtar som ankrade och förtöjde i varann på rad, likt ett långt halsband med en lina i land i varje ända. Det fanns ingen kaj för gästbåtar.

Jättekatamaraner fortsatte att försöka ta sig in i den lilla inre hamnen fast där var fullt med fiskebåtar och fast de bara med möda kunde vända därinne, de inhyrda charterkaptenerna tycktes ha bestämt sig för att ändå bjuda besättningen på fina bilder, för alla stod på däck med sina mobiler höjda.  En lokal fiskare skällde oupphörligt och skrek grekiska förolämpningar till en katamaran som backat in i hans förtöjning och fastnat hjälplös med ankaret i hans bojkätting.

Kort sagt, det var ingen mysig stämning. Alls. Förutom att vi kände oss obekväma var vi dessutom helt inställda på att bli bortkörda från platsen i fiskehamnen där vi trängt oss in. Där fanns en stentrappa, någon hade talat om för oss att den var avsedd för gästande fiskebåtar. Men så började vi prata med Antonis i fiskebåten bredvid, och det ledde till att allt förändrades. Hans fru Ulrika tog mig med hem, jag fick se att det fanns ett levande samhälle bortom strandpromenaden. Spetses fick ett annat ansikte.

Antonis är gift med Ulrika från Falun, de bor i ett fint, muromgärdat hus mitt i byn, i trädgården växer citroner, oliver och apelsiner. Tillsammans har de barnen Antonio och Isabella. Varje morgon tre timmar före soluppgången går Ulrika och Antonis ut med fiskebåten och lägger tre kilometer nät. Nu på sommaren jobbar dessutom sonen Antonio extra ombord, i höst ska han studera vidare till kapten.

Ulrika träffade Antonis när hon båtluffade med sin mamma på 90-talet. De blev kära, hon sa upp sin lägenhet och jobbet som expedit i underklädesbutiken. Flyttade in i huset där Antonis bodde med sin mamma. Sånt man gör i den åldern. Tala grekiska lärde hon sig av sin svärmor och läsa och skriva lärde hon sig från textremsorna på teven.

Tänk så mycket väsentligheter två kvinnor kan hinna med att berätta för varann på bara en timme! Odd var med och fiskade i över fem timmar, jag vet att de pratade om helt andra saker under den tiden. EUs fiskeregler till exempel.

Ulrika bjöd oss att komma tillbaka i september, när Spetses firar befrielsen från Turkiet med en stor festival. ”Hur ska vi få plats i hamnen då?” undrade jag. ”Det ordnar Antonis”, sa Ulrika.

Ulrika från Falun bytte liv och blev fiskare (med egen fiskelicens) på Spetses.

Från vänster: Antonio, Antonis, Odd, Ulrika.

Odd rensar vår middag. Tre sorters fisk. Makrill kände vi igen. Alla var goda.

Antonis spolar rockorna. Ellem är väääldigt nära. Sån tur vi hade att Antonis gillar Sverige.

Nästa dag ankrade vi i en liten skyddad vik som inte stod i Heikells pilotbok, och där vi därför nästan fick vara ensamma. Vattnet var det klaraste vi sett sedan Turkiet, och fritt från skräp. Det fanns inga svartingar (sjöborrar) och klipporna var släta som hemma i Bohuslän. Vattnet var rekordvarmt, +26C., man ville aldrig sluta snorkla och simma. Så småningom kom ändå en charterbåt med tyskar som cirklade över Ellem med drönare, men de hade åtminstone vett på att sluta när vi bad dem.

När vi kom tillbaka till Poros hade Elizabeth hunnit förtöja Aquarella vid sin boj, och tog en fin bild av Ellem när vi gick förbi. Det är trist att vi reser precis när hon kommer, hoppas vi hinner träffas lite mer när vi kommer tillbaka i höst.

Ellem fendrad och klar för tilläggning, på väg in till sin kajplats i Galatas, mitt emot Poros stad.

Jag hinner inte med bloggen. Det är skrattretande. Vad är det som tar sån tid? Nu ligger vi inklämda mellan två fiskebåtar i Spetses inre hamn, klockan har passerat 22.00 och imorgon bitti kl tre ska Odd följa med Adonis i fiskebåten bredvid oss och lägga nät. Jag stannar kvar i båten. Adonis fiskebåt har ingen toa, och de kommer inte tillbaka förrän klockan nio. Det finns gränser.

Medan Odd är ute och drar nät imorgon ska jag skriva ikapp på bloggen. Tills dess lite bilder.

Först rutten de senaste dagarna:

Från Poros norrut till vik med getingar och därefter Epidavrus. Därefter en underbar naturhamn tyvärr även den full med getingar. Sedan ankring i bukten utanför Hermioni och därefter en makalöst vacker ankring innanför cape Korakas, finaste ankringen och bästa snorklingen hittills. Kristallklart vatten, massor av fiskar, +24C i vattnet.

Därifrån gick vi till Spetses i morse. Fast vi kom hit vid lunch var det fullt överallt. Enbart tack vare vår litenhet och fräckhet lyckades vi backa intill kajen i fiskehamnen, vid en trappa där man egentligen inte får lägga till. Charterbåtar ligger överallt, förtöjer på lina i varann, upp till åtta båtar i rad. Kaos och mycket upprörda känslor i yttre hamnen.

Ellem syns precis bakom den tjocka trämasten.

Ellem syns mellan de båda trämasterna.

Adonis fixade så vi får stanna en natt. Egentligen tog vi platsen för den gästande fiskaren bakom Adonis båt. Men Adonis är gift med Ulrika från Falun och tog oss i beskydd.

Spetses är egentligen en båtbyggarö. Turisterna invaderar, men varven lever vidare och flyttar inte på sig. Det finns ingen hamnkapten, några enstaka vattenposter.