Det är en oskriven lag att om man utnyttjar en boj, utlagd av en taverna, så äter man sin middag där. Självklart vill man göra rätt för sig, det är både bekvämt och säkert att lägga till vid en boj och slippa ankra. När vi kom igår kunde vi inte se någon taverna, bara ett mörkt och till synes tomt hus omgivet av skräp och skrotfordon. Men det stod ”Open” på grinden. Jag tog ett steg in i trädgården och ropade Hallå? En man med ovänlig uppsyn kom motvilligt ut ur skuggorna.

Jag förklarade att vi just förtöjt, och gärna ville betala för att vi använde bojen. Folk brukar inte betala, de brukar äta och handla i min shop, sa han vresigt. Men vi ska träffa några vänner inne i Port Augusta, sa jag. Vi tänkte äta där och vill gärna betala er för bojen istället. Gå dit och ät då, om ni vill det, sa mannen och gick in igen. Lite snopna fortsatte vi in till tavernorna i nästa vik.

I morse blev både vi och Philippa av Skärhamn tillsagda att lämna våra bojar senast klockan tolv. Några vänner skulle komma och äta på tavernan. ”Jag behöver kunder”, sa mannen, om möjligt ännu ovänligare än igår. ”Det finns nog plats för er inne i Port Augusta.”

Vad var det vi inte förstod? Var det inte bättre för honom att bara få betalt för bojnatten och slippa laga mat? I vilket fall flyttade vi Ellem till andra sidan udden inne i Port Stretto, ankrade och gav oss av på bergsvandring efter att ha kollat ankaret med cyklopet från dingen.

För exakt ett år sedan gick Odd ensam promenaden upp genom getmarkerna till det gamla fortet. Jag med min övervikt orkade inte. Idag, tjugo kilo lättare, var det inga problem alls. Så otroligt härligt! Ganska trötta och hungriga efter promenaden kom vi tillbaka till Ellem och kastade oss över lunchen. Det hade börjat blåsa upp ordentligt. Plötsligt började ankarlarmet tjuta och utsikten förändras. Ellem gled snabbare och snabbare baklänges. Ankaret hade släppt!

Att man hinner driva så långt på en minut eller två? Vi satt ju i sittbrunnen och var blixtsnabba med att starta motorn och få upp ankaret. Efter att ha ankrat om två gånger utan att det kändes helt säkert, föreslog Odd att vi skulle prova att lägga ut ett extra ankare. Vi har pratat om det med seglarkompisar men aldrig testat själva. Sagt och gjort, Bruceankaret på femton kilo plus kätting och blyad lina hämtades upp ur lastrummet, lastades i Musslan och sänktes i dyn på lämpligt avstånd och i lagom vinkel. Nu kan vi sova lugnt.

(Plan B om något ändå händer i natt? Då går vi runt udden tillbaka in till bojen. Några nya gäster har inte dykt upp än.)

Upp på bergets högsta topp.

Typisk get-öken, eller göken, som Odd säger. Stenar fastkilade i toppen på taggbuskar visade vägen. Ellem skymtar som en prick i bortersta viken ovanför Odds hatt.

Ankare nummer två på väg att läggas ut. Nu håller vi tummarna för i natt …