17 januari
”Hjärtat har inte tid att gråta”. Botemedel mot gnäll.
Trött på mörkret och kylan? Längtar du till solresan i sommar? Kanske till Grekland? Min vän Janita, barnsjuksköterska i flyktinglägret på Samos, berättade igår om en vanlig dag på jobbet. Sedan ett par veckor blåser och regnar det, nu har det stormat ett par dagar. Det är kallt, bara några få plusgrader på nätterna. Igår tog det emot när hon skulle köra iväg till sitt pass på barnmottagningen i lägret. Näsan var täppt, hon hostade och tyckte synd om sig själv.
Utanför containermottagningen stod föräldrar och barn på kö. Inne var det iskallt eftersom någon stängt av värmen under natten. Fingrarna var stela och pennan fungerade inte. Hon kände sig sjuk och eländig.
De första i kön var en mamma med tre barn. Två av dem barfota. De bor i tält och kan bara drömma om el och vatten. Barnen hostade, näsorna rann och de hade feber. Janita:
”Jag vet att jag hinner med att undersöka femton barn under mitt pass, och att jag har mediciner att ge dem. Jag har också lite skor och varma kläder att dela ut, som snälla människor har skickat.”
Snälla människor, det är bland andra ni, mina vänner på facebook. Ni vet vilka ni är! <3 Innan jul kunde min dotter och jag tack vare er skicka två stora kartonger fulla med barnskor och strumpor till Samos. Det är sånt som räknas. Dåligt samvete hjälper ingen. Eller som Janita sa: ”Hjärtat har inte tid att gråta, då hinner jag inte med alla som står i kön utanför. Det gör jag inte ändå, dom som står sist måste jag avvisa och skicka tillbaka till sina tält, tiden är ute!”
Janita beskriver hur hon kör hem, vrider upp elementen, kokar te och långsamt blir varm igen medan tårarna rinner över dagens ledsamheter. Samvetet, som hon inte har tid att lyssna på medan hon försöker hjälpa så många som möjligt, sliter och gör ont. Fast hon bor trångt och primitivt, tänker hon att hon ändå har det hundra gånger bättre än barnfamiljerna i sina små och dåliga tält.
Om några veckor är jag där. Jag reser ner till båten på Samos i mars, för att skriva på mitt manus och njuta alldeles själv av att möta våren. Då är den värsta årstiden passerad för flyktingarna. Det är åtminstone lite varmare på dagarna. För mig är det en ren lyxresa. Men jag reser lätt, med bara handbagage, för att kunna ta med mig full bagagevikt av sånt som Janita behöver. Allting som finns på barnmottagningen är skänkt av snälla människor. Minsta plåster, näsdroppsflaska eller alvedonsupp. Vill du också hjälpa till, så håll utkik på min facebook, jag kommer att göra ett upprop när min resa närmar sig och Janita vet mer i detalj vad som behövs. Du kan också söka upp gruppen Flyktinghjälp på Samos på Facebook.
En droppe i havet? Kanske, men stor skillnad för frysande små nakenfötter.
