I Grekland firas påsken nästa vecka. I den grekisk-ortodoxa kyrkan är påsken en stor och viktig helg, helgon och reliker bärs runt i procession på gatorna, kyrkorna är fulla och det finns en massa ritualer knutna till påsk. Inte trams om häxor och blåkulla, som hos oss, utan heliga och symboliska handlingar som alla utför med stort allvar. Till exempel tar man med ett vaxljus till kyrkan, och får det tänt av prästens ljus, vars låga förmedlas vidare från person till person. Lågan måste hållas brinnande tills man kommit hem. Vi upplevde det på påskdagens kväll (tror jag det var) i Bulgarien vid Svarta havet, när vi kom tillbaka till båten en tidig vår. Känslan av tacksamhet och glädje som vid ett givet ögonblick spred sig i den fullpackade kyrkan, var så tydlig att man kunde ta på den. Människor som stod nära log mot oss och sa någonting om ”Cristos” som vi inte förstod. Senare fick vi förklarat av vår bulgariske värd Stefan, att det var tradition att hälsa varann med frasen ”Kristus är uppstånden” vid en speciell punkt i gudstjänsten.

Vi kommer inte att få uppleva påskfirandet här i Pythagorion eftersom vi – kors i taket – då befinner vi oss i Turkiet. Där blir det istället böneutrop varje dag från minareterna. Det stör mig inte alls, tvärtom. Det är trist att vi har tagit bort så mycket av klockringningen från våra kyrkor. Inte för att jag är det minsta religiös, men både böneutrop och klockringning ger en känsla av att höra till, att ingå i en speciell människoflock. Och människor är beroende av att höra till, så är det bara.

Vi fick ändå känna på en närmast religiös upplevelse igår, när vi gav oss iväg på cykel för att hämta vatten vid en helig, underjordisk källa. Femhundra år fKr byggdes en tunnel tusen meter genom berget, för att förse Pythagorion med vatten från källan. Ovanför platsen där vattnet rinner upp ur marken, i en dalgång mellan två bergsmassiv, har det byggts ett litet kapell, Agios Ioannis. Hit kommer människor långväga ifrån för att hämta hälsovatten, det sägs att den som en gång druckit vattnet alltid måste återvända till Samos. Det var Heidi som visade mig källan under vår orkide´vandring tidigare i vår.

Elva stora petflaskor fylldes med heligt, klart och gott vatten. Vi har lovat varann att den sista plastflaskan är köpt, vi vill inte fortsätta bidra till berget av vattenflaskor som fyller alla soptippar här. Efter nästan fyra timmar och 13 km var vi tillbaka i båten med blytunga ryggsäckar och lika välfyllda sinnen. Vi somnade båda två på stört, helt utslagna av intryck. På kvällen firade vi påskafton så gott det gick, med rökt lax, kokta och färdigmålade ägg, potatisgratäng och mystiska tyska sillkonserver. Samt snaps och norska båtgrannar.

Blomprakten är enorm såhär på våren, efter allt regnande.

Källan ligger vid 6. Där lämnade vi cyklarna och följde en stig som ledde till ingånge av Epidavros tunnel. Jag är glad att den är stängd såhär års. En kilometer i en trång gång genom berget, nej tack.

Vem kan gissa att stigen börjar här? Utan Heidis lokalkännedom hade vi missat mycket.