Så här är det att komma i hamn i Bodrum!????  Allt är bra, tandläkaren behövde inte borra, och även om Bodrum marina är rekorddyr för våra vanor (800kr/dygn!) så var det värt varje krona att bli hänvisad till en bra tandläkare som talade perfekt engelska. Han tog bara 200kr för röntgen och grundlig undersökning och ordination, så det jämnar ut sig.

Tidigt i morse, när jag skrev nedanstående, var tankegångarna lite dystra, efter en tröttsam ankring. Vi låg fint för nattankar inne i viken i Akyarlar. Skyddade för alla vindar utom sydlig. Fem meter djupt och tjufem meter kätting ute. Det skulle komma lite vind vid fyratiden från nordväst, men vi hade snorklat och sett att ankaret grävt ner sig djupt i leran, så vi kände oss trygga. Dessutom var ankarlarmet på, såklart. Om vi började dragga skulle pipet från Garmin väcka oss.

Halv fem pep larmet. Upp i nattkläderna, inte tända några lampor och förstöra mörkerseendet, upp i styrhytten. Vinden skakade i båten – från sydost. Ellem hade svängt runt i ankarkättingen och drivit närmare land, och tydligen låg det sten på botten för djupmätaren visade bara 1,60. Vid 1.20 står vi på grund. Jag startade motorn och tände däcksljuset, Odd drog på flytvästen och gick upp på fördäck, tog in fem meter på kättingen så att Ellem kom bort från grundet. Vinden fortsatte att snurra runt från alla håll, för att till slut avta. Vi låg fortfarande för nära land, men på fyra meters djup. Som den ängsliga typ jag är satt jag vakt tills det blev ljust, medan Odd somnade om.

Natten kan inte beskrivas som dramatisk eller farlig, det här är sånt som händer. Vi borde ha ankrat längre bort från land, vi borde ha räknat med att det otänkbara – sydlig vind – skulle kunna inträffa. Men det är såna här erfarenheter som gör att även jag har börjat tänka på hemsegling. (Odd har alltid haft med en hemresa i Planen.) Man ska inte vara för gammal och segla i Medelhavet. Vi är inga superseglare, marginalerna krymper. Hur frisk och stark jag än är vid 68 år, så börjar jag känna av att kroppen inte är nylevererad. När jag fyllt 70 vill jag inte befinna mig på öppet hav i dåligt väder. Muskler och leder ställer inte upp på vad som helst längre, jag går sönder lättare och det som går sönder tar lång tid att läka. En natt med störd sömn kostar mer nu än för tio år sedan. Jag vill komma hem till Flatön med flaggan i topp, inte på grund av någon sorts kroppsligt eller båtmässigt haveri.

Nu är klockan åtta på morgonen, Odd sover fortfarande och det regnar. Dagens planer är omkastade. Vi går inte vidare mot Datca och en blåsig natt i osäker natthamn. Vi går till Bodrum och försöker hitta en tandläkare till min ömmande kindtand.
PS. Brödet blev perfekt!

Ungefär som att skriva in sig på Sheraton. Fem minuter efter vår ankomst hade de bokat tid hos tandläkaren åt mig.

Det är alltid lite pirrigt första gången vi ska ankra för natten. Särskilt om det är på ett helt nytt ställe. Runt Samos, Leros och Kalymnos finns ju favoritvikar där vi lärt oss hur det är att ligga för ankar i olika vindar. Här i Turkiet har vi ingen aning, utan måste förlita oss på Heikells seglarbibel. Enligt den är viken i Akyarlar ganska skyddad för nord och nordväst, även om man får vara beredd på ”gusts”. Det är fallvindar som uppstår på läsidan av öarna, när vinden pressat sig uppför berg och kullar och sedan accelererar som vinande vindkulor nerför på andra sidan, där man ligger i godan ro och tror att man har lä.

Akyarlar är inget mysigt ställe, bara en natthållplats på vägen österut. Viken kantas av stora, fula  och vita semesterholkar i ett ändlöst betonggytter. Vi ankrade först i den ände där det finns något som liknar en by, men lyckades inte få ankaret att fästa i den hårda sandbotten. Efter snorkelinspektion (Odd) flyttade vi oss tvärs över viken, och här har ankaret grävt ner sig bra i leran. (Min tur att snorkla.) Det är +20C i havet så det var ingen större bragd.

Här finns inget wifi, så jag sparar på megabyten genom att skriva blogg i Anteckningar och sen lägga upp på nätet i efterhand. Det gäller att hushålla när det kostar 249kr extra i veckan för ynkliga 2 GB. Akyarlar skulle jag garanterat gjömma direkt om jag inte hade skrivit detta klockan 21.00 i sittbrunnen, efter en god middag på bönpasta och tomatsås på lammfärs och zucchini, med jordgbbar och grädde efteråt.

I Omnian på gaslågan bakas ett experimentbröd av mungbönor, ägg, solrosfrön, pumpafrön, sesamfrön och havregryn. Bland annat. Egentligen behövs chiafrön och en mixer, så det blir kanske fiskmat av baket.
Nu tonar kvällsbönen ut över vattnet och blandas med ekot från en annan, mer avlägsen minaret.
Här är ändå ganska underbart.