25 april. För ankar i Akyarlar.

Det är alltid lite pirrigt första gången vi ska ankra för natten. Särskilt om det är på ett helt nytt ställe. Runt Samos, Leros och Kalymnos finns ju favoritvikar där vi lärt oss hur det är att ligga för ankar i olika vindar. Här i Turkiet har vi ingen aning, utan måste förlita oss på Heikells seglarbibel. Enligt den är viken i Akyarlar ganska skyddad för nord och nordväst, även om man får vara beredd på ”gusts”. Det är fallvindar som uppstår på läsidan av öarna, när vinden pressat sig uppför berg och kullar och sedan accelererar som vinande vindkulor nerför på andra sidan, där man ligger i godan ro och tror att man har lä.

Akyarlar är inget mysigt ställe, bara en natthållplats på vägen österut. Viken kantas av stora, fula  och vita semesterholkar i ett ändlöst betonggytter. Vi ankrade först i den ände där det finns något som liknar en by, men lyckades inte få ankaret att fästa i den hårda sandbotten. Efter snorkelinspektion (Odd) flyttade vi oss tvärs över viken, och här har ankaret grävt ner sig bra i leran. (Min tur att snorkla.) Det är +20C i havet så det var ingen större bragd.

Här finns inget wifi, så jag sparar på megabyten genom att skriva blogg i Anteckningar och sen lägga upp på nätet i efterhand. Det gäller att hushålla när det kostar 249kr extra i veckan för ynkliga 2 GB. Akyarlar skulle jag garanterat gjömma direkt om jag inte hade skrivit detta klockan 21.00 i sittbrunnen, efter en god middag på bönpasta och tomatsås på lammfärs och zucchini, med jordgbbar och grädde efteråt.

I Omnian på gaslågan bakas ett experimentbröd av mungbönor, ägg, solrosfrön, pumpafrön, sesamfrön och havregryn. Bland annat. Egentligen behövs chiafrön och en mixer, så det blir kanske fiskmat av baket.
Nu tonar kvällsbönen ut över vattnet och blandas med ekot från en annan, mer avlägsen minaret.
Här är ändå ganska underbart.