”Knidos är en plats där det är lätt att förflytta sig tillbaka i tiden” skriver Heikell i vår pilot över Östra Egeiska havet. Ja, såhär års när man är relativt ostörd här, innan horder av turister väller in, kan man verkligen gå vilse i humlesurr och blomdoft 300 år före Kristus.

Knidos kan vara den mest romantiska plats jag någonsin varit på. Om jag fick välja en plats att förlova mig på, skulle det bli här. Det är vackert så det värker, och samtidigt hemlighetsfullt och lockande. En djungel av växtlighet bäddar in fallna pelare och kringkastade, ornamenterade stenblock, ett spindelnät av steniga stigar vindlar över kullarna, mörka, avspärrade valv gapar ner i underjorden. Efter var och varannan krök av stigen får jag känslan av att ingen varit här före mig, vilket naturligtvis är absurt.
Sedan den brittiske konsuln Newton på 1800-talet hittade ett elva ton tungt, massivt marmorlejon på Knidos och genast tog hem det till British Museum, har generationer arkeologer från hela världen ägnat sina liv åt att gräva här. Den forna handelsstaden är minst lika berömd som Efesos, men fortfarande långt ifrån utforskad.

Vi förtöjde Ellem på samma plats som handelsfartygen gjorde för tvåtusen år sedan, och har tillbringat två dagar med att vandra bland blommande ruiner och klättra i berg. Här finns en restaurang, men ingen affär och ingen wifi. Några gånger har det kommit bussar med helglediga turkiska familjer som spridit ut sig bland ruinerna och sedan kommit ner på bryggan för att fota sig längst ut bredvid Ellem. Ett ungt par bad om lov att få sitta längst akterut medan jag tog en bild.

Den moderna fyren högst upp på berget är ett givet mål om man är något sånär säker på fötterna. Det finns en smal och bitvis försvunnen stig, vi gick fel och hamnade först uppe på en ännu högre bergstopp med ett gammalt vakttorn. Så förfallet att inte ens Odd hade lust att klättra upp i det, tackochlov.

Tillbaka i hamnen träffade vi den oerhört sympatiske Mehmet som lever på att segla sin båt Cape Horn runt om i Medelhavet. Tio regattor om året brukar det bli, berättade han. Han seglar med betalande besättning och med vänner, och sponsras av Bodrum Marina. Vi kom fram till att vi hade varit med i samma regatta, Göran Schildt Memorial för två år sedan. Mehmet visade sig vara en guldgruva av information om fina ankringsvikar och sevärda platser längs vår rutt. Hans syster arbetar på Marmaris marina där Ellem ska vara i sommar. Nu är vi vänner på Facebook och Instagram, vi har lovat att ringa honom vid minsta problem som uppstår under vår segling (”jag svarar 24 -7!”), och han har en stående inbjudan att komma med sin familj till Flatön och bo i vårt gästhus. Ännu ett bevis på att det som skiljler eller förenar oss människor åt, inte har med nationalitet att göra. Man kan ha mer gemensamt med en person från Turkiet än med någon från Uddevalla. (Inget ont om människor från Uddevalla.)

Några bilder kommer här, men det mesta får vänta tills vi har wifi om några dagar.

Planering.

På väg upp till fyren. Utsikt mot Knidos båda hamnar. Ellem syns vid bryggan längst till höger.

Nej, dit upp klättrar vi inte.

Det var ju dit bort vi skulle…

Äntligen uppe och apelsinpaus i skuggan.

Ellem ligger förtöjd längst ut på bryggan. Så liten att hon inte syns.