12 maj. Tersana Creek. Eller – glad att vara svensk.

Samma dag som jag har skrivit i bloggen att allt är så storslaget och övermäktigt här i Turkiet – avstånden, bergen, väderomslagen – lämnar vi Fethiye och seglar tvärs över bukten till ön Tersana. Det tar knappt tre timmar och vi har segellycka hela tiden, undanvind, fyllt storsegel och genua och Ellem susar fram stundtals i över fem knop. På baksidan av ön ligger Tersane Creek och där finns gott om plats vid restaurangbryggan, bara tre gästbåtar utom vi. En av båtarna, får vi veta senare, är en stamgäst som kommit får Fethiye varje helg sedan tio år tillbaka. De stannar fredag kväll till måndag morgon. De betraktar restaurangen på Tersana som sitt andra hem. Allt detta berättar den ene av de två männen ombord. Han kallar skepparen för my boss. Chefen ser ut och rör sig som Ulf Lundell och yttrar aldrig ett ord. Båten är italienskflaggad. Hur nyfiken blir inte jag…!

Vi gör en ny bekantskap som genast kommer nära hjärtat. Yeshim. Hon och hennes man Yelderay driver restaurangen och bor året runt på ön. De är egentligen lantbrukare, på deras gård finns 70-talet nötboskap, tvåhundra får, getter och höns. Det finns inget drickbart vatten på ön, bara några grävda dammar som djuren dricker ur, och några uppsamlingstankar för regnvatten. Det finns inte el, bortsett från solpaneler och en generator. Några anställda lantarbetare kommer varje dag i båt från Fethiye.
Själva har Yeshim och hennes man fullt upp med att mjölka korna, odla massor av grönsaker, underhålla och driva restaurangen. Ett bra år är de självförsörjande på nästan allt utom vatten. Dessutom säljer de slaktdjur, både nötdjur och lamm. Fem stora ungtjurar har just hämtats med båt till slakteriet i Fethiye. På sommaren går all mat som kan produceras åt till familjen och restaurangen, på vintern tillverkar Yeshim och hennes mamma ost och smör och samlar i förråd. På hösten skördas de hundratals urgamla olivträden som klättrar på de steniga sluttningarna, kanske planterade av människorna som bodde här på byzantisk tid (fram till 1400-talet), och vars hus fortfarande står kvar som ruiner överallt.
När vi kom på söndagen hängde en liten flicka i Yeshims kjolar, hjälpte till att servera och lekte med hundarna. Hazal, nio år. På kvällen klev hon och pappa ner i den öppna styrpulpetbåten, hon knäppte på sig flytvästen och så försvann de. Hazal måste bo hos farmor i Fethiye där skolan finns. Hon har det bra hos farmor och kommer hem varje helg, men Yeshim gråter ändå när hon berättar. Längtan är svår. Det finns två barn till, sonen Akif 20 år bor hemma, dottern Hafize 23 bor i Fethiye med man och dotter.
Yeshim älskar svenskar. Hon tycker vi är snälla, ordentliga och lugna. Hon säger att hon tror att det är bra för människor att växa upp i ett kallt klimat. Inte som turkar och ryssar, säger hon. Värmen gör dem arga. (Jag säger inget om klimatet i Sibirien eller Moskva.) Hon undrar varför svenskarna har slutat komma. Förr kom det alltid svenskar varje år i ”flottillas”, hon nämner särskilt företaget Navigare. Jag lovar henne att tala om för alla jag känner att Turkiet inte har ändrat sig, att vanliga människor, som hon och hennes familj, behöver oss.

Strävsamt par med hjärtan av guld.

Yelderay tycker att jag också måste vara med på bild.

Här åt vi pulled lamb, Yeshims specialitet. Ugnsbakat fyra timmar. Mums!

Ruinerna från Byzantinsk tid är numrerade. Det finns över 50. En del används av familjen. Till exempel som hönshus. Sjuttio byggnader får finnas totalt på ön, men alla måste vara numrerade och byggas i lokal sten och i samma stil som ruinhusen.  

Yesims mamma rensar bondbönor.