Nedräkningen mot hemfärd har börjat. Nästa onsdag ska Ellem lyftas på land i Marmaris, vi har två väderutsatta ganska långa passager som måste klaras av innan vi är där. Väderprognoserna kan man bara lita på max 36 timmar i taget, och de ändrar sig snabbt. Mer än tio – tolv sekundmeter motvind vill vi inte ha på öppet hav, då väntar vi. Ellem är mycket sjösäker och trygg, men det är ändå inte trevligt att kastas omkring på havet sex timmar i en liten båt.

Klockan halv sju i morse var vi klara att lägga ut från den fallfärdiga bryggan i Seagull Bay, för att gå tillbaka till Ekincek. Bryggan bestod av lösa plankor på rostiga järnbalkar som bars upp av järnrör nerkörda i havsbotten. Vassa, trasiga järnbalkar stack ut i bägge ändar av bryggan, några stolpar var helt sönderrostade och hängde lösa i vattnet. Men sämre bryggor har vi varit med om, (till exempel på Knidos) vi låg längs med och hade gott om fendrar.

Plötsligt hördes ett vinande ljud och över den blanka vattenytan kom en krusning i spjutspetsformation farande, som om en ubåt höll på att dyka upp, eller ett stim småfisk flydde i panik för en rovfisk. Innan vi förstod vad som hände såg vi hur olivträden på bergssidan ovanför våra huvuden böjde sig som för en stormvind, och så vräktes Ellem med all kraft upp mot bryggan så det brakade i plankorna. På en minut blåste det kulingstyrka rakt in i viken.
Så hjälplösa vi var mot vinden och vågorna. Vi höll emot allt vi orkade, försökte bära av, men våra krafter förslog inte. Vågorna lyfte Ellem så att fendrarna riskerade att ryckas upp över bryggkanten, vassa järnkanter förvandlade den tjockaste fendern till en pysande ballong. Ahmed kom springande med två stora fendrar till, och med gemensamma krafter lyckades han och Odd få fast en kätting till en tung bojsten i Ellems förliga ytterknap. Kättingen hjälpte till att parera de värsta vindkasten mot bryggan, men vi hade ändå fullt upp att hålla emot. Att ta sig därifrån med hjälp av motorn var helt otänkbart.

En timme varade infernot, det upphörde lika plötsligt som det kom. Efteråt såg jag i mina appar att vi borde ha kunnat förutse det. Det var en följd av starka västvindar på utsidan berget, som vår vik ligger i lä bakom. Men Ahmed var lika överraskad som vi, och försäkrade oss att det hela var ”not normal”. Man kan helt enkelt inte försäkra sig mot allt. Bara vara väl förberedd. Vilket vi väl egentligen inte var. Hade det inte varit för den där kättingen…
Videon nedan är tagen när det hela hade lugnat ner sig betydligt.

Nu ligger vi i alla fall tryggt längst in i Ekincik efter drygt sex timmars berg- och dalbana. Det har gått bra, vi har varit vid gott mod, autopiloten har styrt, vi har turats om att vila i sjökojen. Innan vi gick in i hamn ankrade vi utanför beachen, badade, åt en sen lunch och sov en stund. Imorgon väntar en spännande utflykt med turbåt till floddeltat.

Var är alla andra seglare? Vi är ensamma i hela Ekinceks hamn, förutom en vinterinpackad turkisk båt.

 Killingarna skulle flyttas trots blåsten.