Femtonhundra år innan våra förfäder ristade sina runstenar, skapade människorna här otroliga byggnadsverk som fortfarande står kvar. Från Ekincek där vi ligger nu, kan man ta turbåt till Daliandeltat med sina berömda klippgravar och den antika staden Cauno. Säsongen har inte startat, vi hade båten med skepparen Enniz för oss själva hela dagen. När han inte kör turister till deltat är han biodlare, vi har nu en plastburk med två kilo rinnande blomhonung som på något säkert sätt ska med i bagaget hem. Samt två liter olivolja från hans kusin.

”Hur många amfiteatrar har vi sett nu?” undrade Odd medan vi vår vana trogen försökte klättra upp till borgen högst upp på klippan. (Den här gången var det för högt.) Ephesos, Knidos, Miletos, Cauno – nej, man tröttnar inte. Än en gång var vi praktiskt taget ensamma  på platsen, de turister som är här verkade ha stannat nere bland souvenirer och restauranger i den lilla staden Dalian i floddeltat.

Dagen har varit lång och intensiv, jag känner mig helt passiv och utmattad av alla intryck. Imorgon ska det blåsa igen, vi blir kvar här en dag till. Jag tänker inte göra någonting alls, möjligen skriva en lista på vilka grönsaker jag ska så när jag kommer hem, och hur jag ska prioritera allt trädgårdsarbete som väntar.

Den här bilden insisterade Enniz på att ta, under båtresan till deltat. Typiskt turistmotiv förstod vi.

Odd och Enniz hade mycket att prata om på vägen.

Deltat uppifrån staden. 600 år före Kristus gick havet ända fram till staden.

Infarten till deltat. En labyrint av vassvägar. Så vackert. 

Man ska äta lokal Blue Crab i Dalian. Gott och billigt. I berget bakom Odd skymtar klippgravarna. 

Klippgravarna, uthuggna direkt i berget. Närmare än hit kommer man inte.