Vi ångrade oss. Nio timmars motorgång till Marmaris byttes mot treochenhalv till viken Bozuk Bükü. Viken kröker sig in likt en krokig blindtarm mellan bergen, och alldeles i mynningen, som en egen tarmficka, ligger en bukt med brygga och primitiv restaurang undangömd. På berget ovanför vaktar en mäktig borgruin från 4-500 år före Kristus. Det var skepparen och kappseglaren Mehmet, vår nyblivne vän från hamnen i Knidos, som hörde av sig när han läste om våra planer för idag. Vi hade inte vågat lita på skyddet här om han inte hade försäkrat att det var bra.

Vindmätaren är fortfarande trasig så man vet inte hur mycket det blåser, men att gå härifrån idag är otänkbart. Internet fungerar bara högst uppe på borgruinen, där får man in Cosmote, en grekisk mobiloperatör. Alla väderappar vi använder, Windfinder Pro, Windy och OpenSkiron.org säger samma sak. Det ska öka ytterligare under eftermiddagen och avta först under kvällen.

Vi ligger ytterst på en lång brygga. Vi kom först, och jag misstänker att vi blev anvisade den här platsen eftersom vi är så små. Bättre att ha sex ton som drar y bryggan längst ut, än att ha sexton… Innanför oss ligger en 53 fots Jeanneau med sex tyskar och en turkisk proffsskeppare. Av tyskarna är två ett äkta par i åttioårsåldern, ett medelåders par och två yngre kvinnor. Det verkar bara vara det äldre paret som är seglingsvana, förutom skepparen då. Tilläggningen igår var som en dålig komedi med den äldsta damen som drog i mooringlinan åt fel håll och de två yngre kvinnorna som förtvivlat knöt härvor av knutar på tamparna i bryggan medan skepparen körde motorn och gormade åt dem att göra fast. Till slut gick en av personalen från restaurangen ombord och fick ordning på allt genom att dra in mooringlinan åt rätt håll och reda upp trasslet med linorna i aktern.

Så småningom fyllde det på med tre båtar till, alla med ryssar ombord. Natten har varit blåsig och gungig, det ösregnade när vi vaknade och är bara +14C. Hellyhansenjackan på. Ryssarna kunde gå härifrån tack vare att det fanns lediga platser vid bryggan och därmed svängrum för aktern när de gjort loss och satte full fart ut. Vinden pressar hårt på från sidan och gör det omöjligt att lägga ut om man har en grannbåt intill sig. Därför måste den stora charterbåten innanför oss ligga kvar idag också, eftersom vi verkligen inte tänker gå härifrån. Det ska dom bara vara tacksamma för, men jag vet inte om de fattar det.

Det finns som sagt inget internet utom högst uppe på borgruinen, jag ska strax klättra dit och skicka iväg det här blogginlägget. Odd har satt igång ett projekt med extra isolering av motorn, jag har fått en spännande idé om att ersätta huvudpersonen i mitt bokmanus med en helt ny karaktär. Mat har vi så det räcker, vattentanken är full liksom batterierna. Det enda orosmomentet är om grannbåten skulle få för sig någonting. Då är det upplagt för kalabalik, kollision och linor i propellern (deras) med mera.

Men imorgon blir det fint väder igen, då går vi mot nordost till andra sidan viken och floddeltat vid Dalian. Där finns en liten marina och turbåtar som gör utflykter i deltat som är naturreservat med ett rikt växt- och djurliv.

Bild från igår, innan det började blåsa.

Efter Knidos gick vi till Palamut för att handla, men det var ett riktigt bottennapp, förutom att vi kunde fylla på vår vattentank i hamnen. Palamut hade inte öppnat än, en ren badort som bara finns till för solstolsturister.

Vi fortsatte direkt till Mesudiye, en idyllisk liten vik där man bara kunde ankra. Vi tog dingen iland och gick rakt i famnen på krögaren Ogun som sett vår svenska flagg och sorgset undrade om vi kände Hugo Tiberg. Hugo är en känd profil bland svenska medelhavsseglare, så det är klart vi sa ja. Det visade sig att den årliga svenska eskadern med Hugo i spetsen brukat ankra upp här och komma till Oguns restaurang. Vi fick försöka förklara för honom att det sedan några år inte finns något intresse bland svenska seglare att segla eskader i Turkiet. Man kan verkligen fråga sig varför. Hamnarna är fulla av ryssar, holländare, engelsmän, tyskar. Detta är segelcharterland i lika hög grad som vattnen runt Peloponnesos. Hittills har vi inte upplevt någonting som skulle få oss att undvika Turkiet. Tvärtom.

Nästa natt tillbringade vi också för ankar, i den lilla skyddade viken Dirsek. Alla platser vid den enda resaturangpontonen i Dirsek var upptagna av en belgisk eskader. Vi gick inte ens iland.

Så kom vi till Bozburun. På långt håll såg vi masterna av hundratals gulets, de vackra, ålderdomliga och piratskeppsliknande turkiska utflyktsbåtarna som syns överallt i den här delen av Medelhavet. De byggs i Bozburun, och har sin hemmahamn här på vintern. Under säsong kör de turister i området runt Marmaris och Göcek.

Idag har vi gått en riktigt jobbig men också otroligt vacker bergsvandring, och vi har träffat på den första landsmannen sedan vi kom in på turkiskt vatten. Han heter Kalle och har både båt och hus här. Han berättade att allt fler guletskeppare fått det svårt ekonomiskt sedan turismen börjat dala, och att det påverkar hela samhället. Den som tror att hen stöttar den turkiska befolkningen genom att inte resa hit, har väldigt stor otur när hen tänker…

Nu sitter jag torsdag kväll nere i salongen och skriver blogg och försöker koppla bort cigarrlukten och skränet från ryssarna i grannbåtarna. Igår var det holländare på alla sidor om oss. Charterbåtarna kommer och går i flock, ofta anförda av någon ledare i utmärkande klädsel. Besättningarna har likadana tröjor med stora tryck på ryggen. Ledaren kommer först och springer sedan omkring på kajen och skriker anvisningar till sina kamrater när de backar in. På många båtar är det enbart män. De kvinnor jag sett ombord på eskaderbåtarna sitter snällt stilla i sittbrunnen tills allt är lugnt och förtöjt.
Charterseglare verkar också vara besatta av renlighet. De stinker av schampo och rakvatten på flera meters avstånd. Har de inte en ölburk i handen så har de en badhandduk och är på väg till duschen.

Nästa etapp Marmaris.

Apelsinpaus på toppen. En skog av guletmaster skymtar i viken.

Det hade regnat hela natten. 

Oväntat möte. Två stycken stora sköldpaddor!

Fiskhandlaren. Vi köpte två megamakrillar.

Makrillen var ingen vanlig makrill. Mörkröd som tonfisk i köttet. Den ena blev till inlagd makrill enligt svt:s recept med vinäger, dill och rödlök. Kanongod!! Räckte till middag för två, med grovt bröd. Den andra gjorde jag inkokt, med 2 dl vinäger istället för 2 msk ättika, som inte finns här. Den äter vi till middag ikväll. Steka fisk ombord går bort, osar för mycket.

Mesoudiye. Så himla vackert och mysigt. 

”Hälsa till Hugo Tiberg när ni kommer hem! Han brukade komma hit i sällskap med flera båtar.” Vänligheten är total utan att vara påträngande. Hittills har vi aldrig varit utsatta för några oönskade kontakter, bara vänliga hälsningar och trevlg hjälpsamhet överallt.

Ellem ankrad på redden.

En vänlig grönskas rika dräkt… Frodigheten är överväldigande. Luften är fylld av dofter och miljoner surrande bin, koltrasten kvillrar outtröttligt och olivträden blommar som galna.