Post corona. Kanske. Ett nytt liv.

Mer än ett år utan att skriva blogg. Nu måste jag fortsätta, för det känns som om dagarna, veckorna, försvinner bakom mig. Så mycket händer och jag vill kunna bläddra tillbaka och minnas.
Alltså fortsätter jag skriva, men utan tanke på följare eller läsare. Ingen annonsering på fb av nya inlägg. Jag är rädd att ge näring till narcissisten som bor i mig. Så lätt det är att siga i sig bekräftelse, bli beroende och bli en människa man inte vill vara. Jag tänker stänga av möjligheten att kommentera bloggen, ska utforska om det finns något sätt att göra den hemlig?

Sedan i april förra året har vi: 1. byggt klart Tumlaren och startat uthyrning via airbnb. Nu är det fullbelagt till 28e augusti, nya gäster avlöser varandra varje vecka. 2. Byggt klart Stallet där barn och barnbarn får husera fritt när och hur de vill. Mest är det Liv med familj som är här och gör det till sitt. Så underbart! 3. Tagit nästa viktiga steg med Musselfeed och är klara med första stora emissionen. Det har gått snabbt och enkelt, tena räkmackan om man inte tänker på att Odd jobbat nästan heltid periodvis. Men han tycker det är roligt och jag har ju trädgården och alla odlingar.

Under min bloggpaus har wp uppdaterat hur man redigerar, jag känner inte igen mig alls. Dettafår bli ett testinlägg. Nu har jag gjort bloggen lösenordsskyddad, första lösenordet är Familjehemligheter.
Idag ska det bli +30C, jag håller mig i skuggan på altanen efter klockan tolv. Odd har bokat flygbiljetter till Samos under mycket strulande. Nu vill han premiärsegla med Dullen, som sjösattes och mastades på igår. Men jag tycker det är för varmt att gå till stranden.