Inte mycket har ändrat sig här i marinan eller i byn. Däremot har det hänt en del i WordPress, som gör att jag måste lära om hur jag skriver inlägg och lägger upp bilder. Det har jag noll lust med, eftersom bloggen inte betyder lika mycket för mig längre. Den är en dagbok, inget annat, ord till stöd för ett minne som börjar bli allt mer opålitligt. För att inte min fåfänga och mitt bekräftelsesug ska locka mig på avvägar, stänger jag av kommentarsfunktionen och publicerar inga uppdateringar på Facebook.
Du som läser detta och vill mig något, vet hur vi kan få kontakt.
Alltså. Vad har hänt hittills? Jag flög ner med Apollo i lördags. Odd kom en vecka tidigare och har haft häcken full med olika slags strul. Propellern måste bytas, det visste han, och hade med en ny. Men att fyra skrovgenomföringar lossat var en mindre chock. Alla byttes ut mot nya i brons, sjösättningen fördröjdes, Odd sov i båten på land i +36C. Bordet i sittbrunnen fick nytt stöd, nytt mantåg monterades, ny lina till upprullaren sattes på plats, toan helrenoverades med nya packningar etc, knapen på masten återställd mm.
Två år på land har satt sina spår. Livflotten är slutgiltigt sprucken och död och monterades bort idag. Överbyggnaden är smutsig, sandig och i stort behov av vax. Batterier i ficklampor och förråd är förstörda av värmen, liksom en massa specerier, medikamenter, hygienartiklar som tandkräm och lotions, flaskor med olivolja mm. Tre sodaburkar i kölsvinet hade exploderat. Men inga skadedjur alls, peppar peppar. Jag är närmast manisk med att allt ska ligga i separata plastaskar, minsta mandel eller kryddblandning. Allt som riskerade att bli dåligt slängdes redan när vi lämnade Ellem hösten 2019. Inte trodde jag att olivoljan och det andra som stuvades undan i kölsvinet skulle stanna där över två knallheta somrar.
Odd är nu rastlös och utless på allt fixande. Han vill iväg. Men meltemin är envis och jag är ängslig, känner mig osäker och vill ha marginaler. Det känns svårt att lita på båten när så mycket har farit illa av den långa tiden på land. Dessutom har mycket förändrats på andra sätt. Kajen i Pythagorion är full av jättelika motorbåtar, och det sägs vara likadant i alla hamnar. Rika greker som brukar fräsa iväg till Italien och Kroatien stannar på hemmaplan, rädda för att fastna någonstans pga corona. Det blir trångt i gästhamnar och ankringsvikar. Lagom roligt att komma fram efter en lång seglingsdag och inte hitta plats för natten…

Plus att krafterna inte är på topp precis. Ett besök hos neurologen förra veckan resulterade i fyra möjliga diagnoser: B12brist, neuroborrelia, polyneuropati (?) eller nerv i kläm i ryggen. När jag kommer hem väntar ryggmärgsprov, neurografi (?) och datortomografi. Alltså är jag just nu mindre kaxig än nånsin. Hängslen, livrem, flytväst och hjälm, tack. Är det gult i väderprognosen stannar vi i hamn. Inga strapatser den här gången tack. Dessutom har Odd ont i en axel.

I morse fick vi äntligen upp förseglet på upprullaren. Klockan sju var det kav lugnt, och vi lyckades tack vare Odds uppfinning av en liten styrschackel som styr in det stenhårda, styva åbäket till segel i likrännan. Nya segel är inget för händer med begynnande artros, eller onda axlar för den delen. Sen åkte jag med marinavännen Sara till Vahti och köpte en ny, godkänd brandsläckare samt storhandlade på Lidl. Mekanikern som skulle kommit kl 10 och fixat kylvattenpumpen hade skjutit upp till kl 13. Sen ändrade han till kl 18, och än har han inte dykt upp. Att vi kommer iväg till första anhalten Patmos imorgon är uteslutet, det är sju timmars motorgång dit. Och sen ska det blåsa igen i tre dygn.

Nåja. Det ordnar sig. Meltemin lägger sig i oktober om inte förr. Vi har bokat plats för Ellem på land i Galatas, mitt emot Poros söder om Aten. Därifrån ska hon hämtas av lastbil är det tänkt, hela vägen hem till Flatön. Ibland är det extra bra med en lagom liten båt.

Någon bild blir det inte idag, jag vet inte hur man gör längre, wordpress säger plötsligt att min bild är för stor. Det hände aldrig när jag bloggade för två år sedan. Det går fort att bli förbisprungen av ny teknik. Det är riskabelt att inte hänga på allt nytt. Måste jag kanske sätta mig in i sånt som Tiktok och Apple Pay, för att inte halka bakåt och bli lika hjälplös som de av mina jämnåriga som vägrar swish och facebook?