Fyra lamm!

I helgen gjorde vi i ordning lamningsboxarna och  stängde in de tre tackor som verkade vara närmast på gång.

De första två lammen kom redan efter ett dygn, och i morse kom två till.

Det var  en riktig rysare. Jag såg att tackan hade sammandragningar vid morgonutfodringen, och när jag tittade till henne efter en timme stod hon upp och hela huvudet på ett lamm stack ut där bak. Det är väldigt, väldigt fel. Framfötterna ska komma först, tillsammans med nosen.  Om huvudet kommer ut först betyder det att lammets ben ligger bakåtvikta inne i tackan och det kan bli omöjligt för henne att föda fram lammet.

Jag rusade in efter handskar och dunken med flytande paraffinolja och beredde mig på att för första gången i mitt liv försöka göra en rättvändning av lammet. Alltså trycka tillbaks lammhuvudet in i livmodern, leta reda på frambenen därinne (med en inoljad, handskbeklädd hand) och dra fram dem i rätt position så att lammet kan födas fram. Det gäller både tackans och lammets liv, plus att det gäller lamm nr 2 också, det som ligger i tackans livmoder bakom sitt syskon.

I teorin vet jag hur man gör, och jag har hört många berättelser om hur det går till. Det är enkelt, påstår de som har gjort det. Somliga fårägare, såna som vakar på nätterna över sina lamningar, verkar behöva gripa in vartenda år flera gånger. Konstigt att det aldrig hänt hos oss? Vi vaktar förstås inte på tackorna på det sättet, oftast har de klarat sina förlossningar själva på morgonen när det är dags för frukost. Ett par gånger har vi fått hjälpa till och dra, när värkarbetet gått långsamt, men aldrig har vi behövt gå in i livmodern och treva efter framben eller huvuden…  Typiskt också att det skulle drabba mig när Odd är borta och jag är ensam!

Tusen tankar hann jag tänka medan jag rusade hit och dit för att hämta allt som behövdes och byta kläder.

Men när jag kom ut till lamningsfållan låg där redan ett litet svart lamm som blev renslickad av sin mamma! Hon hade klarat det själv. Efter ytterligare en kvart kom nästa. Vilken lättnad! Naturen är fantastisk. Kanske behöver jag inte alls ha dåligt samvete för att vi inte nattvakar över våra lamningar? Förmodligen hade jag bara förvärrat situationen om jag hade hunnit börja laborera med min paraffinoljehala handskhand därinne. I vilket fall vet jag nu att man kan ha lite is i magen innan man ingriper.

Nu håller vi tummarna för att övriga sju tackor är lika duktiga.