Prestationstårtan.

Nu höll jag på att trilla i den igen, den där gropen jag gräver åt mig själv när jag för ett ögonblick släpper kontrollen och tittar åt annat håll.

Jag hävdar till exempel att jag kopplar av genom att jogga, men i själva verket går högerhjärnan på högvarv och det är nästan därför jag joggar. Varför skulle jag annars  ta med anteckningsbok och penna i bröstfickan när jag ger mig av? Vem tror jag att jag lurar?

Skrivandet går trögt just nu, men däremot läser jag en massa. Johan Theorins böcker från Öland till exempel, som jag beundrar så oerhört. Bland annat eftersom han lyckas skapa så trovärdiga karaktärer och är så bra på att beskriva miljöer. Handlingen är också så himla bra. Så spännande att jag inte kan lägga ifrån mig boken fast det är andra gången jag läser Skumtimmen. Just den boken var sommarföljetong i Bohusläningen samma år han debuterade, och jag slet åt mig tidningen före Odd varje morgon hela den sommaren.

(I somras var det ”Snabba cash” av Jens Lapidus, helt oläslig, vilken besvikelse!)

Jag studerar de här böckerna i hopp om att lära mig något om vad det är jag fastnat för. Hur gör han när han skriver för att det ska bli så spännande att andningen flyttar upp i halsen?

Det är bara det att min tro på mig själv krymper i samma takt som jag vänder blad och noterar hans hantverksskicklighet. Hur ska jag…?

Men på morgonrundan idag kom jag faktiskt till insikt om en viktig sak. Det är ju bara den färdiga tårtan jag ser. Inte kastrullen med vidbränd fyllning, inte alla bortskurna kanter från sockerkaksbottnarna eller strösslet som hamnade på golvet när burken välte. Inte de halvruttna jordgubbarna som fick kastas eller marsankrämen som måste vispas ihop i all hast eftersom den hemkokade vaniljkrämen inte räckte. Inte alla trasiga chokladdekorationer som hamnade i magen istället för på tårtan. Inte all vispgrädde som blev över. Inte disken som översvämmar köket.

Så nu har jag bestämt mig för en ny strategi. Igen. Den här gången är den min egen. Jag ska fortsätta skriva på mitt utkast, och jag ska verkligen försöka få det färdigt till midsommar.

Men istället för att ställa sådana höga prestationskrav på mig själv som jag gör just nu, ska jag ha inställningen att det är ett skelett jag skriver på. Arbetet med miljöbeskrivningar och gestaltning ska jag tillåta mig att lämna ofärdigt. Det måste inte vara färdig romantext i det här stadiet. Mitt utkast kommer därför att vara mycket kortare än mitt redigerade manus.  I alla författarhandböcker jag har läst står det att det ska vara tvärtom. Man ska skriva om och stryka i sitt utkast när man redigerar, inte lägga till mer text.

Men det är helt OK, det kanske är just min metod. Jag har ju alltid varit så obstinat enligt mamma.