Svar på Farmorsfrågan 225 om hur det känns.

Frågan om hur det känns, och kanske ännu mer varför det känns som det gör, blir mer och mer viktig för mig ju äldre jag blir. Jag ställer den ofta flera gånger om dagen. Den hindrar mig från att rusa iväg och reagera utan eftertanke och göra och säga saker jag ångrar.

Varför känner jag mig sårad av en flyktig kommentar, varför blir jag provocerad av en oskyldig fråga från någon, varför blir jag spänd och stressad i en viss situation, varför känner jag mig osäker och otillräcklig i en annan situation. Varför känner jag motvilja inför en okänd människa innan han/hon ens har öppnat munnen?

Idag var jag rastlös och på dåligt humör hela förmiddagen och trodde det berodde på att jag vaknade med ont i halsen. Tills jag insåg att orsaken var att jag inte skrivit en rad på mitt manus på minst två veckor. Jag som hade tänkt komma igenom hela första utkastet innan sommaren är slut. Nu är det plötsligt bara en vecka kvar på min deltidssemester (jag är ledig fredag – måndag varje vecka). De där dagarna hade jag ju tänkt skriva. Också.

”Men du har ju gjort en massa research”, tröstar Odd. ”När du väl sätter dig och skriver kommer det att flyta på av sig själv.”

Han har säkert rätt, jag har lagrat massor av information och intryck under sommaren. Köpt och lånat böcker om livet i skärgården runt sekelskiftet. Hittat miljöer och upptäckt spännande historier och människoöden som jag bara längtar efter att utforska närmare. Flatön, Bassholmen, Gullholmen och vattenvägarna runt omkring och ut i världen härifrån. Jag bor på en plats där äventyr och drama döljer sig i varenda skyddad hamn, varenda igenväxt åkerlapp. Det som hänt här de senaste 150 åren räcker som inspiration till hur många romaner som helst.

Häromkvällen när vi lagt till för natten i en liten naturhamn på Saltö norr om Lysekil öppnade vi den där flaskan Musselchampagne som vi sparat till ett speciellt tillfälle. Det där tillfället verkade aldrig inträffa, så vi tyckte det var lika bra att fira i alla fall.

Du och jag.