Det var ju väntat, men kändes ändå som ett slag i veka livet. Med dagens Bohusläningen följde en bilaga från det stora mäklarföretaget, och hela omslaget pryds av bilder från mitt barndomshem. ”Oslagbart läge”, ”underbar utsikt”, ”bada direkt från bryggan”.
Ja, och så oerhört mycket mer, som inte hör ihop med vädret eller badtemperaturen, som handlar om kärlek och samhörighet och lyckliga minnen. När jag tänker ordet ”barndom” så är det här den utspelade sig. De två olika husen där vi bodde i Göteborg är inte förknippade med några känslor alls, kanske för att jag bara bodde tio år i varje. I Fiskebäckskil har jag tillbringat den viktigaste tiden på året, under de viktigaste perioderna i mitt liv, mer än dubbelt så länge.
Här träffade jag så småningom min man. I kyrkan ovanför huset gifte vi oss. En novemberdag. (Det måste inte vara sommar för att vara underbart att bo här. Tvärtom nästan.) Jag minns att jag var tvungen att med blicken fokusera vår hissade flagga som syntes genom det lilla fönstret snett bakom altaret, för att inte svimma. Här bodde vi när tvillingarna föddes. Det glömde de förresten skriva i annonsen. ”Underbart läge för dopkalas och stora familjefester.” Här startade jag mitt första företag. I Pelles nedlagda livsmedelsaffär.
Nu går huset där jag tillbringade min barndom och ungdom till en främmande. För Selma blev det ett livsmål att köpa tillbaka Mårbacka, vilket hon lyckades med 61 år gammal. För mig finns inga som helst utsikter att lyckas med det. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig, att gilla läget och gå vidare med ett hål i själen. Den obesvarade Farmorsfrågan 234 blir högst aktuell. Hur börjar man om?
nr26/365 foton 2013. Tema: Dyrgrip
Kommentarer
ÅH! Vet precis på eget skinn hur det kan kännas.
Bara att bita ihop och gå vidare, som sagt…
Allt är förgänglighet, sandslott.
KRAM <3
Jag vet. Tack.
Jag kan sätta mig in i din vånda men försök att tänka på alla fina minnen du har från huset. Minnena har du kvar!
Tack, ja det är ju sant. Men just nu känns det som en klen tröst. Visning! Usch.
Förstår att det känns…
Tack moster, nu hittade jag den lilla delen av mig som också mår dåligt över det här. Får ta hand om den.
Ja, det är väldigt sorgligt! Så många fina minnen med alla syskon och med barnen! Men minnena är en rikedom vi alltid kommer att ha. 🙂
Kommenteringen är stängd.