Fundering efter fråga nr 6.
Jag blev mamma första gången vid 21, sedan vid 28 (tvillingar) och sist vid 39. Varje gång har varit ett mirakel, men aldrig samma mirakel. Varje barn har haft sina individuella behov och talanger som ofta har krävt att jag fått flytta på mina gränser. Med mer eller mindre lyckat resultat. Jag lyckades aldrig intressera mig för fotboll eller motorcross.
Men den riktigt stora förändringen som kom av sig själv för varje ny bebis, var att min kapacitet att älska ökade enormt varje gång. Moderskärleken behövde aldrig delas, den växte som en surdeg i en burk på diskbänken (ursäkta liknelsen) jäste och bubblade och rann över alla kanter. – Det är bebishormonerna, det går över, tröstade folk när jag grät framför Nyheterna och hulkade till Nationalsången. Men det var fel. Kärleken växer inte obemärkt, nämligen.
Den försvinner inte heller. Nu står man här, med 4 utflugna f d bebisar och har ett övermått av kärlek över. Tur att det kommer nya barnbarn med jämna mellanrum 🙂
Kommentarer
Åhh jag riktigt glädjer mig till att läsa denna bloggen!
Från en ny bliven mamma på 24
Kram
Kommenteringen är stängd.