Alice Munro.
Det har aldrig förr hänt att jag redan äger en bok av en ny nobelpristagare, och har läst ännu en. ”Kärlek, vänskap, hat” står i min bokhylla sedan länge och hennes sista novellsamling ”Brinnande Livet” har jag nyss lämnat tillbaka till bibblan, motvilligt. Den är beställd på Adlibris, jag måste äga den, liksom alla hennes övriga novellsamlingar som finns på svenska.
Det finns inget nytt jag kan säga om varför Alice Munro är en värdig nobelpristagare. Alla har redan sagt allt, som till exempel Jessica Gedin med gäster i Babel . Det är bara att hålla med allihop.
Författaren Bengt Olsson beskriver i programmet hur han var på hundpromenad och lyssnade på radion i mobilen, och hur han började gråta glädjetårar när Nobelkommittens Peter Englund presenterade årets pristagare. Jag förstår honom, jag hade själv en stor klump i halsen.
Jag har läst en enda kritisk kommentar. Deckarförfattaren Åke Edwardson uttalade sig i GP: ”Valet är förolämpande förutsägbart och trist. Har man läst en novell av Alice Munro har man läst alla, från alla decennier.”
Har man läst en enda novell av Alice Munro förstår man att detta uttalande säger väldigt mycket om Åke Edwardson och ingenting alls om Alice Munro.
Kommentarer
Har inte läst något av AM men ser fram mot att göra det. Förhoppningsvis kommer böcker som jag beställt med posten idag. Jag kommer säkert att sälla mig till de gråtande läsarna.
Det var trevligt att träffa dig i helgen. Lycka till med både målandet och skrivandet!
Kram
Kommenteringen är stängd.