Inte utan mina amuletter.
Ju äldre jag blir desto mindre betydelse får Saker. Vackra glas går sönder, smycken slarvas bort, dyrbara möbler fläckas och repas.
Äsch, tänker jag, bara världsliga ting. (Efter ett kort hugg i hjärtat: Åh nej, inte DEN fina som vi fick i lysningspresent av farmor!).
För 20 år sedan kunde en förlust av en värdefull ägodel kännas som en katastrof och resultera i ett raseriutbrott.
Idag kan jag nyfiket fråga mig själv, sekunden innan kristallvasen landar på klinkersgolvet: Hur viktigt är det? Är inte barnbarnets rädda ögon hemskare än förlusten av konstglaset?
När blev jag så kall, hur gick det till?
Fast samtidigt har somliga helt värdelösa prylar blivit väldigt viktiga.
Armbandet i jadegröna stenar som jag köpte av en afrikansk kvinna på strandpromenaden i Las Palmas förra året till exempel. Hon var så vacker och vänlig, vi hade en liten pratstund som gav mig mycket.
Utan det armbandet kan jag inte skriva.
Den fula Primusmuggen som håller mitt gröna the varmt en halv dag.
Utan den lämnar jag inte huset.
Om några månader flyttar vi in i båten.
Tack vare Facebook har jag hittat någon som bor i huset och tar hand om trädgården när vi lever båtliv på Europas kanaler.
Jag undrar vilka Saker jag kommer att längta efter? Båten är ju så bekväm och välutrustad, den har allt jag behöver.
Braskaminen. Den kommer jag att sakna. Men ingenting annat.
Inte det första året i alla fall.
Nr 8 av 365 foton 2014. Tema: Armband
Kommentarer
Mycket vackert!
Vad skönt att kunna släppa taget. Saker är saker, annat är viktigare. ”När blev jag så kall”, frågar du. ”Du är så klok”, säger jag.
Fast jag upplever det som kyla, eller kanske brist på passion. Obesjälade ting väcker sällan min passion nuförtiden. Visst är det en befrielse. 🙂
När vi dör kan vi ändå inte ta med oss dessa ting. Det ända vi har med oss är våra minnen. Visst är det en skön känsla när vi lägger mer vikt vid besjälade ting. 🙂
Du har rätt, fina minnen är det dyrbaraste av allt.
Kommenteringen är stängd.